Igår satt jag i MBL-möte och fick veta att det inte behövs någon utbildning för att jobba på min arbetsplats - inte någon som är adekvat för yrket iallafall.

Två personer, helt utan behörighet kommer att anställas på en annan (högre) befattning än den jag och två andra kollegor har. Vi tre har vad som alltid tidigare räknats som relevant och väsentlig utbildning för uppdraget men nu har det - bakom ryggen på oss - alltså förändrats. Eftersom det här inte påverkar någon annan än oss tre finns ingen större kollegialitet och därmed väger våra åsikter fjäderlätt och återigen blir jag överkörd både uppdrags-, ansvars- , och lönemässigt.

Jag tror att jag har sagt det förut?

Jag behöver ett nytt jobb.

Ja, precis som den lilla pirayavalpen som jag hundvaktade i fredagskväll verkar jag bara ha två lägen, antingen eller. Först en full och som vanligt intensiv arbetsvecka, så som sagt hundvakt på fredagen, liiiite senare än vad jag tänkt mig eftersom hussen och matten passade på när de hade barnvakt....sen var jag på ett lekland här i stan med svärdottern och ongarna, vilket också blev både mer intensivt och långvarigt än vad jag tänkt mig eftersom sonen fick vända hemåt igen pga läckande rör i huset :(

Men det var en trevlig dag, om än smått irriterande, du vet så där småirriterad som jag blir ibland. Jag antar att det här med lekland är ett bra koncept när folk inte längre går ut i utomhuset med sina barn, där får de åtminstone röra på sig och rusa omkring. Problemet är ju bara att alldeles för många föräldrar är alldeles för ointresserad av var och hur barnen rusar omkring...

Det var ganska många "småincidenter", med ungar som trängde sig i tunnlar, stegar och rutschkanor och det får en ju räkna med när de blir exalterade - vad som var mindre roligt var alla 8-9-10-åringar som sprang, skrek, klättrade och kastade byggkuddar omkring sig inne i "småbarnsstaden" där det både kröp och tultade småttingar och som vi ibland fick rycka undan i en hast eftersom de stora barnen varken såg sig för eller lyssnade.

Lite tråkigt var också det faktum att jag vid sju olika tillfällen fick säga till sju olika barn när de höll på att klättra in i den avstängda, nymålade cykelhagen. Barn som ju för allt i världen inte kudne veta det eftersom de - enligt min bedömning - var för små för att vara läskunniga, men eftersom det fanns anslag överallt (inklusive på ingångarna) borde kanske någon förälder eller annan medföljande vuxen ha berättat detta för barnen? För inte alla vuxna var som pappan som låg och sov på en soffa under hela tiden vi var där, eller som pappan som satt med sin padda och kollade på film, eller som mamman som satt i en annan soffa med näsan nedtryckt i datorn och skrev, eller som mammorna som satt vid ett cafébord och fikade oupphörligt. Och ja, jag såg dem nästan hela tiden, större är inte stället.

Jag är förmodligen grinig för jag har så svårt att förstå att en minte vill vara med och dela lekglädjen med sina barn? Jag hade såklart också mobilen med mig och tog en hel massa bilder, men jag ville ju betydligt hellre umgås! Och det ville uppenbarligen barnen också, för jag tappade snabbt räkningen på hur många jag underhöll i det lilla, medan föräldrarna var nån annanstans - eller iallafall inte deltog....men ja, det bjuder jag på - även om jag idag har sjukt ont i mina lårmuskler och vänstersidan efter all gymnastik och allt bärande på Grod-ungen.

Och det var ju såklart inte nog med det - på kvällen var jag på en spelning i en liten intim lokal i halv-staden där jag arbetar - mina ungdoms idoler Adolphsson och Falk var på plats! Jag hade inte uppfattat att de numera var aukustiska, man deras gamla godingar från 80-talet gjorde sig fantastiskt bra med stå-bas och dragspel också, och jag kom i håg alla texter som om jag hört dem igår. Helt makalöst trevligt   

Men naturligtvis resulterade detta i en kollapsdag idag, av traktorrace, megaloppis och skördemässa blev det noll och intet - instället har jag tillbringat dagen i soffan, har (som vanligt) inte ens varit utanför dörren och är faktiskt inte alls missnöjd med det. Nu ska jag försöka släppa tankarna på det inte alls emotsedda MBL-möte jag ska delta i imorgon och försöka sova så att jag kan vara liiiiite piggare på jobbet än vad jag var i fredags, när jag frös som en hund och head samma sprängande huvudvärk som alla andra arbetsdagar....

Det slog mig häromdagen att jag liksom "på allvar" är singel igen. För att vara helt ärlig så har jag under alla de här åren med ldr inte riktigt vetat vad eller vem jag är men nu - med tanke på vad jag sagt till T, och extra mycket avhängigt vad T skrev till mig (att jag alltid har klagat och därmed förstört hans självkänsla) är vi ju definitivt inte ett item längre.

Så förs jag osökt in på det där om hur vi människor ser på varandra.

Jag har ju en pågående "någontinggrej" med en kollega, inte en flirt, inte ett kollegialt snack utan nåt mittemellan. Helt tryggt eftersom han är (lyckligt)  gift, har barn, är yngre än mig och i någon slags "safe space", en sån där "om inte om vore så....men det kommer aldrig att hända"-grej. Vad står egentligen det för?

Och jag, trots att jag är totalt ointresserad av relationer (läs:förhållande) för nu och överskådlig framtid så TITTAR jag, och funderar på om det jag gör är nån slags motvarighet till "the male gaze" - jag bedömer männen jag ser.....

Det som fick mig att fundera på det var ett snack med en kollega angående cat-calling och min upplevelse av att aldrig ha blivit utsatt för det: att jag inte har det beteeendet - dvs hen victimblamade medsystrar. Men ärligt så kände jag igen mig i det. Tidigt växte jag ifrån majoriteten av de strategier vi lärt oss för att passa in, de där insmickrande sätten att "vara en i gänget". Reagerade på det idag när jag i en allt annat än "kvinnlig" klädsel kom travande i köpcentret och beskådades som en avart. Men jag är ju JAG, inte någon som ska falla diverse män i smaken. Samtidigt som jag tittar på, och bedömer män utifrån deras utseende och sätt att föra sig. Det är så oerhört intressant att "vända på steken" och jag tror och hoppas att jag lär mig något av det.

Det här med mellanmänskliga relationer är, och har länge varit, något av det som intresserar och fascinerar mig mest av allt. Inte för att jag är så himla duktig på att analysera och dra slutsatser - nej mest bara för att det är så spännande att bettrakta och spekulera, tyvärr ibland alldeles jättedumt och helkorkat men ibland också insiktsfullt och konkret.

Jag kom i samspråk med en person som funnits i min krets i ganska många år, närmare 20 om jag ska tänka efter. En person som jag uppskattar och har haft en del bra snack med, men som jag inte riktigt känt mig befryndad med och klarat av att närma mig och visa intresse  för. Så hampade det sig att vi kom i samspråk vid ett tillfälle, bara hen och jag och det blev ett himla bra snack - ett snack som fortsatte på sms en god stund efter att vi skilts åt rent fysiskt och som fick mig att lite grann omvärdera den här personen.

För jag vet att det är en av mina allra största brister: jag bedömer en person efer mitt första intryck och är oerhört obenägen att ändra på det. Speciellt om personen ifråga inte själv gör några som helst ansträngningar åt det hållet - oavsett vad det beror på. Tidigare har jag alltid varit benägen att tro att det handlar om mig, men nu äntligen har jag insett att det finns fler än jag som har issues när det gäller kommunikation och relationsskapande. Men icke desto mindre ledde det här snacket med personen ifråga fram till nya insikter och nya ställningstagande för vi var faktiskt rörande överens om hur tungt det är att alltid vara den som ska höra av sig...

Och "som ett brev på posten" samma veckas fredagskväll skrev en person till mig på messenger, en person som sällsynt hör av sig., och berättade att hen satt ensam på en parkbänk och åt kebab. Omsider mynnade konversationen ut i att det berodde på att hens partner - som hen annars alltid tillbringar sina kvällar med - var på personalaktivitet med jobbet, och då funkade det att höra av sig till mig. Det är ganska symptomatiskt faktiskt, och samtidigt som jag beslutade mig för att INTE släppa vad jag hade för händer (en stillsam ensamkväll i soffan) för att hooka up med den ftf partnerlösa inventerade jag alla vänner, och alla gånger det blir så här - när partnern inte kan, vill är intresserad och en istället hör av sig till Catten.....

Jag pendlar fortfarande mellan att vara irriterad över att ständigt bli bortvald till förmån för en partner (läs: man) och att vara glad för de tillfällen vi trots allt ses....

Helgen som gick var ganska omtumlande - har en ung kollega som jag försökt stötta på det privata planet och i helgen fick jag tråkiga nyheter som såklart påverkade mig och oroade. Det, i kombination med en total systemkollaps på jobbet i tisdags tog ned mig fullständigt och jag som redan hade en slumrande förkylning i kroppen fick en sprängande huvudvärk och akutfeber, vilket gjorde att jag gick hem vid lunch och kollapsade i sängen - undefär likadant som för vaddå, två - tre veckor sedan? Jag blir mer och mer övertygad om att det är stressrelaterat, jag känner ju igen skeendena sedan den där gången för 12 år sedan när jag till slut störtade.

Men just huvudvärken oroade mig såpass att jag idag - mot alla odds - bokade och faktiskt fick en tid på vårdcentralen. Egentligen visste jag redan innan att jag hade kunnat bespara mig den utgiften för på bara några minuter lyckades jag bli fullständigt friskförklarad. Jag har "lätt rodnade slemhinnor" samt "en måttligt förhöjd sänka" men det är verkligen inget att oroa sig för. Min huvudvärk är något "som kan bli så ibland" och jag ska återkomma om den inte släpper....när jag berättade att den är inne på tredje veckan fick jag lite husmorstips, liknande dem jag redan fått av vänner på Facebook - dricka mer, badda pannan med kallvatten, sova bättre (?), äta bättre (!), motionera, kolla synen osv. Mag-raset är "säkert en ren tillfällighet att det sammanfaller", de ömma lymfkörtlarna i armhålorna "ingenting att oroa sig för" så ja.....

HALLELUJAH, jag är frisk!!!!!

På tal om halleluja så går ni väl och röstar i kyrkovalet på söndag? Har du tappat bort ditt röstkort går det bra ändå, ta med dig din legitiomation till din val-lokal (oftast församlingshemmet i den församling där du är skriven) så går det så bra så att rösta på förslagsvis POSK eller ViSK....  

När jag betraktar mig själv "utifrån" så kan jag onekligen se att det är smått humoristiskt att jag tycker att det händer så mycket, och att jag är så trött att jag inte orkar varken blogga eller göra andra saker. Men med tanke på att allting är relativt så är det ändå helt rimligt - jag har en svår stressutmattning bakom mig, en stressutmattning som på senare tid börjat flåsa mig närmare och närmare i hasorna. Jag har PTSD, flera WAD och OCD, samt skulle kunna klassas som HSP - massa bokstäver bli're   Dessutom har jag fyllt gammal och har  - som jag sa till en kollega idag - ett halvtommare och halvtommare glas för varje dag som går....inte konstigt att jag är trött?

Dessutom har min ätstörning blommat ut rejält och jag har gått upp mer i vikt än vad jag mår väl av, vare sig fysiskt eller psykiskt och jag känner att jag skulle behöva försöka röra på mig lite mer, för att jag vet att det ger mig energi och får mig att må bättre. Men så är det det där med ork - och tid! De pass som jag hittar, som skulle funka för mig konditionsmässigt ligger på fel dag och/eller tid för mig och de som ligger på tider jag kan fixa är alldeles för tuffa för mig i mitt nuvarande skick. Att gå på gym är inte det jag vill och behöver just nu, möjligtvis någon slags core-träning men inte styrka - snarare kondition - och jag betalar INTE hutlösa gymavgifter för att stå på ett löpband, en crosstrainer eller sitta på en cykel. Moment 22, som så mycket annat i mitt liv.....

För övrigt bestämde jag mig för att vara "the better person" och låtsas som ingenting vad gäller min svärdotter och hennes agerande, hon kommer aldrig någonsin att se sig själv som den som felar och om jag då inte släpper saken och går vidare kommer det för alltid att gå ut över mig, min son och mitt barnbarn och det vill jag såklart inte. Så, I put on a brave and happy face och var där igår och var den exemplariska svärmodern, ordningen förhoppningsvis återställd. Fast hon passade ju på att ett antal gånger påtala att Exet och hans fru lagt bud på ett hus i byn och att hon hoppades såååååååååååååå att de skulle få det. Det hoppas jag med, det kommer nog att bli så bra så. *inte alls ironisk*

Jobbet ska jag inte alls gå in på idag, bara berätta att en kollega kom med en alldeles underbar blomsterkvast som tack för en tjänst jag gjort hen, något som fick mitt glas att bli en gnutta mindre halvtomt   och så pass upplivad att jag faktiskt ställde mig och lagade mat när jag kom hem, och sen bjöd Ängelen med kombo på. En himla trevlig kväll med andra ord - sådana behöver jag många fler av!

Du känner väl till uttrycket "when the shit hits the fan"?

Idag kan man säga att en hel jävla gödselbrunn träffade fläkten på mitt jobb....

Det är ju, milt sagt, en hel del som har fungerat dåligt, och en hel del som inte har fungerat alls på sista tiden men det var med gott hopp vi startade upp efter semestrarna. Äntligen skulle vi vara fullt bemannade, för första gången på flera år! Snabbt visade det sig att jodå, mannade var vi - men därmed inte sagt att det var med folk som ville jobba, ville jobba som det de var anställda för, eller jobba så mycket som det var avsett att de skulle göra, eller ta ansvar för den delen av jobbet de fått i uppdrag att utföra. Naturligtvis skapade det snabbt och effektivt konflikter, och tillsammans med de som legat och grott sedan innan semestern blev det idag en veritabel tryckkokare.

Dagen började allmänt dåligt, vi visste sedan tidigare att två medarbetare skulle fattas idag, och att en (!) ersättare satts in för dem. Tre minuter före utsatt tid hade ersättaren fortfarande inte kommit, och inga besked hade givits om varför hen uteblev så i sista sekunden fick vi omfördela resurserna och ja, visst - det fick ju gå. Men personer med tid avsatt för andra uppdrag fick lägga dessa åt sidan för att få till verksamheten, och när ska den tiden kunna hämtas igen - det är ju verkligen inte första gången detta händer och det innebär ju i långa (ganska korta faktiskt) loppet att det blir en eftersläpning på vissa arbeten, och det skapar ju irritation. Vilket arbete, och vems verksamhet är viktigast och bör prioriteras?

Samtidigt fick jag gå åt sidan vid ett par tillfällen för att lösa akut uppkomna situationer, trots att de verkligen inte ligger inom mitt uppdrag - men nöden har ingen lag sägs det. Och fortlöpande under dagen underhölls jag av en kollega som uppdaterade mig om sitt barns mående och att hen förmodligen måste VAB:a imorgon....ockej, men säg inte det till mig, jag är varken chef eller samordnare!?

Men på eftermiddagen kom samordnaren, och kollegorna från den andra enheten, för att göra en avstämning. Min närmaste kollega ställde några adekvata frågor kring samordnarrollen, vad som ingår i det uppdraget och varför isåfall inte vissa arbetsuppgifter har utförts. Tyvärr är samordnaren oerhört känslig för kritik, oavsett hur konstruktiv den är, och kunde inte heller riktigt skilja på sitt uppdrag och sin person utan tog det här som ett personligt angrepp och blev mer och mer agiterad - såpass att hen till slut skrek rakt ut på kollegan och avslutade det hela med att tala om för oss att "ni ska veta att det finns öron" och "det ni säger förs vidare" och "det gäller alla er på denna enheten" innan hen reste sig upp, packade ihop sina saker och gick hem.

Oooookay?

Spontan sammanfattning: vi får inte efterfråga uppgifter som vi behöver för att kunna utföra vårt arbete eftersom de ska komma från samordnaren och kommer de inte får vi.....vaddå? Vi får alltså inte heller prata med varandra om att vi behöver uppgifterna, sinsemellan diskutera huruvida de har kommit och i så fall var och absolut inte ha åsikter om hur samordnaren sköter - eller inte sköter - sitt uppdrag. Onekligen väcks ju frågan om vi är avlyssnade, eller vem som fört eventuella frågor vidare och hur detta då har framställts som renderar en sådan aggressiv reaktion. Ytterligare en fråga är ju hur det i fortsättningen ska kunna funka att ha förtroende för, och arbeta med en kollega/samordnare som reagerar så här?

Jag är förmodligen superdålig på det här med relationer, om en kollar min "trackrecord".

Ungdomskärleken G kunde jag inte behålla pga han prioriterade idrotten framför mig.

Barnens pappa L funkade inte alls på så oerhört många nivåer.

KK:n M visade sig vara en mytoman med flera relationer på gång samtidigt.

Himlastormande förälskelsen S ville egentligen helst att jag skulle vara hans ex.

Och så kom då T in i mtt liv....

Det kunde ha varit så himla bra, om inte.....

Jag har berättat för honom hur jag grät i början av vår relation, han såg det och han försökte trösta mig - men han frågade aldrig varför jag grät. Om han hade frågat hade jag (då) kanske heller aldrig berättat sanningen, att jag grät för att jag insåg edan då hur mycket _jag_ måste förändra _mig_ för att kunna ha en relation med honom....

Så, när jag nu efter nio på många sätt - för mig - omskakande år, säger att jag upplever att det inte fungerar längre, och vi "gör slut",  kommer överens om att vår break-up inte ska påverka hans relation med min pappa och mina barn, fortsätter ses helt vänskapligt och också fortsätter att ha en hyfsat tillfredsställande sexuell kontakt som vi är överens om att hålla just på sexuell nivå och så out of the blue får jag - som backat vad gäller massor av för mig viktiga "småsaker" i vardagslivet, som tex en bestämd middagstid, socialt umgänge, sexuella preferenser, matvanor, ja till och med flyttat närmare 30 mil från min familj till honom, till hans hemby med hans (uteslutande manliga) vänner   - veta att jag tydligen klagat på honom från allra första början och därmed förstört hans självförtroende tappar jag faktiskt en hel del av fotfästet i min vardag.

Det framställs som att jag är den som har ställt krav (tex på att han ska ha på sig rena kläder när vi går ut) och den som har "bossat" sin vilja fram vilket är det som slutligen resulterat i att förhållandet inte längre fungerar. Det nämns ingenting om vad jag gjort för att försöka bibehålla relationen, det sägs inget om att "it takes two to tango" och ja....det sms om anländer dagen efter och "ber om ursäkt OM" bättrar verkligen inte på saken. Be gärna om ursäkt, men stå för F*N för vad du dagt och gjort, inte för  OM jag tagit illa upp.

Jag tog illa upp, jag vill verkligen inte förstöra någons liv, inte ens utan medvetet uppsåt och senkomna ursäker är just det: senkomna.  Egentligen vet jag med bestämdhet vem jag är, men den här sortens svammel gör mig förbryllad....