Jag är förmodligen superdålig på det här med relationer, om en kollar min "trackrecord".

Ungdomskärleken G kunde jag inte behålla pga han prioriterade idrotten framför mig.

Barnens pappa L funkade inte alls på så oerhört många nivåer.

KK:n M visade sig vara en mytoman med flera relationer på gång samtidigt.

Himlastormande förälskelsen S ville egentligen helst att jag skulle vara hans ex.

Och så kom då T in i mtt liv....

Det kunde ha varit så himla bra, om inte.....

Jag har berättat för honom hur jag grät i början av vår relation, han såg det och han försökte trösta mig - men han frågade aldrig varför jag grät. Om han hade frågat hade jag (då) kanske heller aldrig berättat sanningen, att jag grät för att jag insåg edan då hur mycket _jag_ måste förändra _mig_ för att kunna ha en relation med honom....

Så, när jag nu efter nio på många sätt - för mig - omskakande år, säger att jag upplever att det inte fungerar längre, och vi "gör slut",  kommer överens om att vår break-up inte ska påverka hans relation med min pappa och mina barn, fortsätter ses helt vänskapligt och också fortsätter att ha en hyfsat tillfredsställande sexuell kontakt som vi är överens om att hålla just på sexuell nivå och så out of the blue får jag - som backat vad gäller massor av för mig viktiga "småsaker" i vardagslivet, som tex en bestämd middagstid, socialt umgänge, sexuella preferenser, matvanor, ja till och med flyttat närmare 30 mil från min familj till honom, till hans hemby med hans (uteslutande manliga) vänner   - veta att jag tydligen klagat på honom från allra första början och därmed förstört hans självförtroende tappar jag faktiskt en hel del av fotfästet i min vardag.

Det framställs som att jag är den som har ställt krav (tex på att han ska ha på sig rena kläder när vi går ut) och den som har "bossat" sin vilja fram vilket är det som slutligen resulterat i att förhållandet inte längre fungerar. Det nämns ingenting om vad jag gjort för att försöka bibehålla relationen, det sägs inget om att "it takes two to tango" och ja....det sms om anländer dagen efter och "ber om ursäkt OM" bättrar verkligen inte på saken. Be gärna om ursäkt, men stå för F*N för vad du dagt och gjort, inte för  OM jag tagit illa upp.

Jag tog illa upp, jag vill verkligen inte förstöra någons liv, inte ens utan medvetet uppsåt och senkomna ursäker är just det: senkomna.  Egentligen vet jag med bestämdhet vem jag är, men den här sortens svammel gör mig förbryllad....

Hur har du det mednära relationer, så kallade "vänner"?

Jag verkar ha typ...dödat alla mina?

Å flyttade hit, till pojkvännen och lever sedan dess i symbios med honom - jakt och hundar är det som gäller och mitt veggoliv passar definitivt inte in där.

C vill lämna samhället bakom sig och flytta ut i en yurta i skogen och eftersom jag trivs bra i min stadslägenhet har vi inte längre något gemensamt?

A lade ner vår 25-åriga vänskap lagom till hen fyllde 50 år och jag har absolut ingen aning om vad som hände, och varför?

Kollegan C som stoppade mig med ett "jag tycker om dig och du har alltid stöttat mig men tänk på att jag uppskattar XXX också" när jag ville berätta om veckans upplevelser.

Andra kollegan som just i detta nu ligger på akuten med intravenöst penicillin och som dessutom har fyra barn i varierande ålder, och med minst ett par diagnoser, som absolut och självklart går före i hens tankevärld.

T  talade om för mig att jag inte gjort annat än klagat på honom under våra nio år tillsammans och att jag förstört hans självförtroende, då känns det oerhört onödigt att höra av sig dit?

Äldste sonen sa rent ut sist vi träffades att han inte orkade med andras problem.

Mellansonen prioriterar sambon och Ängelen vill jag inte tynga med mina sorger ovh bedrövelser.

Så, vem finns där för mig?

Ingen, som det känns just nu. Jag har gott om bekanta men ingen nära vän som jag kan kontakta på natten när ångesten sätter klorna i min strupe och bromsar min andning. Jag är utlämnad - till mig själv, igen.

Inte konstigt att min ätstörning blommat fullt ut igen och att allt mitt vakna fokus ligger på vad jag har för ätbart hemma, när jag kan äta det, tillsammans med vad, hur länge det räcker och vart jag skulle kunna handla mer utan att blir sedd och uppmärksammad. Jag bygger strategier för överlevnad, i överlevnaden ligger ätandet och i ätandet ligger den enda trygghet jag för tillfället kan hitta. 

Jag behöver ett nytt liv.

Jag läste en diskussion om huruvida det går, och isåfall är att leva med en missbrukande partner - funderade på att bidra med min upplevelse av barnens pappa (hädanefter kallad Exet, även om han inte var det då) men tänkte att de flesta förmodligen inte skulle förstår eftersom den diskussionen handlade om missbruk av substanser, så då skriver jag här istället.

Vi träffades ju väldigt unga, och skaffade lägenhet tillsammans när vi var drygt 18 och i samma veva skulle Exet göra lumpen medan jag fick ett deltidsjobb som barnskötare på förskola. Redan då borde jag ha fått lite onda aningar, med tanke på att jag stod för alla utgifter på hemmaplan och han fick både kost och logi betald, samt en "dagpeng" och hemresor betalda. Trots detta var det inte sällan han ringde hem och bad mig föra över nån hundralapp till hans konto för han var helt black, samma sak när han kom hem på helgerna, då var det jag som betalade för det vi eventuellt gjorde, och även skickade med en peng när han skulle tillbaka till P6 på söndagen...

Inte för att jag inte kunde, vi bodde billigt och jag åt (på den tiden) gratis på jobbet - men icke desto mindre var det ju dels så att jag hade en väldigt låg inkomst, och också jag som betalade precis alla fasta kostnader för boende och bil. Kanske borde jag ha undrat vart alla pengar tog vägen, varför han ständigt behövde extra - det hade kaske förändrat mitt liv redan där och då?

För det skulle visa sig bli en trend i våra liv, det här med att pengar liksom bara rann mellan hans fingrar. Det ställde ständigt till med bekymmer i familjen, dels för att pengarna faktiskt aldrig räckte till de fasta utgifterna som hyra, elräkning, kläder och utrustning till barnen och dels för att det på något magiskt sätt var MITT fel att vi inte hade pengar - främst för att det var jag som betalade räkningarna. Att han tröttnade på att värma huset med (gratis) ved och tog ett banklån för att installera en pelletsbrännare var i hans ögon inga konstigheter, det var ju "bara" att lägga på ytterligare ett topplån på huset? Att det skulle betalas också blev mitt problem, det var ju jag som betalade lån och räkningar. Och när första lasset med pellets kom och vi inte hade några pengar till det utan jag fick "låna" av de pengar vi sparat åt barnen var och blev inte heller hans problem (tvärom använde han gärna det som en beskyllning gentemot mig i samband med skilsmässan senare).

Vi skaffade en hund, en billig liten byracka som vi älskade högt och rent - hussen genom att köpa kopiösa mängder med prylar. Dyraste hundburen till bilen - ja, ny bil förresten, för att få plats med buren - en uppsjö av matskålar, koppel, leksaker, spårlinor i olika färger, halsband av alla upptänkliga modeller - från exklusiva handsydda i specialbeställda mönster och färger till de billigaste från Ica Maxi till dragselar (om han skulle bli en draghund) och haltikoppel ifall det skulle behövas "sen"...

Det byttes bilar i parti och minut, dels för att "byta upp sig" och dels för att "uppbytet" visade sig vara ett nedköp, eftersom han inte kunde något om bilar och vägrade att ta hjälp och råd från någon kunnig. Han sålde den enda bil som var min och köpte en ny i sitt eget namn med köpepengen från min - vilket innebar att jag i skilsmässan stod kvar med lån på en bil som jag inte längre hade :-O  Tekniska prylar till hemmet, som slipmaskiner, skruvdragare, blenders, popcornmaskiner, brödrostar - trots att vi redan hade och/eller inte behövde - bara för att hans blick råkade falla på dem och kortet gick igenom.

En gång köpte han en cykel , trots att vi alla hade bra fungerande cyklar - bara för att han hade råkat få syn på den när han var i affären för att köpa nypotatis till midsommar. Han gick ut och fick ett kontoutdrag från bankomaten, konstaterade att där fanns pengar nog och köpte cykeln - kom hem utan potatis till midsommar, och vi var utan mat tills nästa lön kom...Han kunde inte ha ett tank-kort så att han kunde tanka bilarna, för då valde han mackar med butik och inte bara tankade utan gick in i butiken och köpte på sig lite av varje...Ett tag testade vi med att han skulle få typ "veckopeng" - även om han själv inte kunde förstå varför, han såg ju verkligen inte problemet och varje vecka fick han pengar som skulle räcka till det han behövde köpa när han inte var hemma - typ snus och kanske nån dricka och lite godis.

Det varade lite drygt en månad, sen var han skitarg för att ha aldrig hade pengar till något - "jag kan ju för fan inte ens gå och köpa en liter mjölk"!! Vilket han faktiskt aldrig behövde göra, eftersom jag skrev minutiösa matsedlar för en månad i taget, och storhandlade till dem - allt för att få pengarna att räcka. Men när jag jobbade och han skulle laga maten var det snarare regel än undantag att han "inte kände för" att laga det som stod på matsedeln utan valde något annat - ofta något som krävde inköp och alltid något som fuckade upp matsedeln för resten av månaden.

När han var som mest arg för att pengarna aldrig räckte till, och inte kunde fatta "hur mycket jävla räkningar vi kunde ha" och dessutom anklagade mig för att "stänga ute" honom erbjöd jag honom att ta över det jobbet - i min naivitet tänkte jag att det väl inte var så mycket han kunde ställa till med på Internetbanken. Jag förklarade noga det här med förfallodatum, påminnelseavgift, kravbrev och inkasso...Så, första månaden satt han intill mig för att titta på och lära sig, andra månaden satt jag intill honom för att stötta och hjälpa om något skulle krångla och tredje månaden.......påminde jag honom den 25:e att det snart var dags (detta var före autogiro) och fick en snäsa tillbaks att han minsann visste det. Den 28:e sa jag något i förbigående om räkningar och han röt att han ju hade sagt att han "ska ta hand om det" - vilket alltså innebar att han inte betalat några räkningar, eller huslån. Den 30:e frågade jag rakt ut och fick svaret att "så jävla bråttom kan det väl inte vara" och samma dag satte jag mig själv och betalade - för vi hade verkligen inte en enda krona över att lägga på kravavgifter så att han skulle kunna få en "lärpeng" på sitt misstag.

Där och då, insåg jag att detta ekonomiska riskbeteende, tillsammans med allt hans övriga sätt att vara alltmer innnebbar att jag inte klarade av att leva med honom men det är ju en helt annan historia....bortsett från att jag fick veta att han, strax efter skilsmässan, skaffade sig ett helt gäng med olika krediter och verkligen shoppade loss på dem, och att han fortfarande lever likadant tillsammans med sin nya fru som har ett liknande beteende och som har rejäla skulder hos Kronofogden. De senaste åren har han fått ärva bra med pengar, både efter en farbror och efter sin pappa men enligt gemensamma vänner är de pengarna snart slut och det finns inte mycket av värde att visa upp som är köpt för de pengarna.

Så, även om det inte handlar om missbruk av substanser, eller spelmissbruk, så finns det beteenden som definitivt kan kallas för missbruk eftersom de skapar en negativ livsmiljö för både den drabbade och dess familj, och är ett beteende som absolut skulle behöva uppmärksammas och ges hjälp för att bearbeta.