När jag betraktar mig själv "utifrån" så kan jag onekligen se att det är smått humoristiskt att jag tycker att det händer så mycket, och att jag är så trött att jag inte orkar varken blogga eller göra andra saker. Men med tanke på att allting är relativt så är det ändå helt rimligt - jag har en svår stressutmattning bakom mig, en stressutmattning som på senare tid börjat flåsa mig närmare och närmare i hasorna. Jag har PTSD, flera WAD och OCD, samt skulle kunna klassas som HSP - massa bokstäver bli're   Dessutom har jag fyllt gammal och har  - som jag sa till en kollega idag - ett halvtommare och halvtommare glas för varje dag som går....inte konstigt att jag är trött?

Dessutom har min ätstörning blommat ut rejält och jag har gått upp mer i vikt än vad jag mår väl av, vare sig fysiskt eller psykiskt och jag känner att jag skulle behöva försöka röra på mig lite mer, för att jag vet att det ger mig energi och får mig att må bättre. Men så är det det där med ork - och tid! De pass som jag hittar, som skulle funka för mig konditionsmässigt ligger på fel dag och/eller tid för mig och de som ligger på tider jag kan fixa är alldeles för tuffa för mig i mitt nuvarande skick. Att gå på gym är inte det jag vill och behöver just nu, möjligtvis någon slags core-träning men inte styrka - snarare kondition - och jag betalar INTE hutlösa gymavgifter för att stå på ett löpband, en crosstrainer eller sitta på en cykel. Moment 22, som så mycket annat i mitt liv.....

För övrigt bestämde jag mig för att vara "the better person" och låtsas som ingenting vad gäller min svärdotter och hennes agerande, hon kommer aldrig någonsin att se sig själv som den som felar och om jag då inte släpper saken och går vidare kommer det för alltid att gå ut över mig, min son och mitt barnbarn och det vill jag såklart inte. Så, I put on a brave and happy face och var där igår och var den exemplariska svärmodern, ordningen förhoppningsvis återställd. Fast hon passade ju på att ett antal gånger påtala att Exet och hans fru lagt bud på ett hus i byn och att hon hoppades såååååååååååååå att de skulle få det. Det hoppas jag med, det kommer nog att bli så bra så. *inte alls ironisk*

Jobbet ska jag inte alls gå in på idag, bara berätta att en kollega kom med en alldeles underbar blomsterkvast som tack för en tjänst jag gjort hen, något som fick mitt glas att bli en gnutta mindre halvtomt   och så pass upplivad att jag faktiskt ställde mig och lagade mat när jag kom hem, och sen bjöd Ängelen med kombo på. En himla trevlig kväll med andra ord - sådana behöver jag många fler av!