hette det på skolan när jag var barn, sen blev det lönesamtal med chefen som lite äldre och nu när jag jobbar i kriskommun heter det medarbetarsamtal, för nån löneförhöjning utöver den avtalsenliga är det aldrig frågan om....

Men det var ändå ett förvånansvärt givande samtal tycker jag, med tanke på att det var det första på den arbetsplatsen trots att jag jobbat där i fem år...vilket naturligtvis beror på att de första fem åren var jag inte tillsvidareanställd, och när jag väl blev det så tog jag tjänstledigt. Nåväl, så värst utvecklande var det ju inte men vi enades åtminstone om en sak: jag är inte alltid så positiv, men jag är åtminstone ärlig och rättfram ;-) Chefen sa till och med att det var bra att jag lyfte upp och pekade på saker som är jobbiga och som behöver ifrågasättas, så det kommer jag definitivt att fortsätta med   

Det fanns ju en hel del områden på den där listan, utveckling och kompetens var vi också ense om, samt att jag både ville och skulle kompetensutvecklas - men att det nog kommer att bli svårt att få tillgodoräkna mig sjuånhalvan i "Vampyrfiktion" som jag ska läsa hos Lnu till våren *fnissar* men mer specialpedagogik och förhoppningsvis även SVA blir det till kommande höst. Om jag nu ska planera så långt i förväg - just nu känns det osäkert om jag ens lever så länge, min kollega (M, 63 år) sa igår att hen såg fram emot pensionen nu och jag instämde i det...men idag tog Ängelen abrupt ned mig på jorden när hon påpekade att det är 17 (sjutton!!!!!) år dit, minst!

Fast idag lagade ju hon och pojkvännen/sambon middag åt mig så lite synd tycker de nog om mig ändå - och jag tänkte (och sa) återigen att det är helt underbart att bo så nära igen, och att ha en bil så att jag kan umgås med dem. Det är suveränt att kunna sukta efter lussekatter ena dagen och bli bortbjuden på middag med fika dagen därpå, och inte behöva skjuta allt till de redan formidabelt upptagna helgerna.  Det står helt klart för mig, och har gjort i allt ökande grad: det är här jag ska bo och befinna mig, hos mina barn och vänner, i mitt sociala  sammanhang där jag känner mig hemma och mår bra. Det är, och kommer att bli komplicerat att styra upp det här, men jag om någon måste vara den som prioriterar mig....vad är det man säger: alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig