Jag är så glad att jag i mer och mer bekräftar mig själv och mitt mående - hade på känn att jag skulle vara rätt mör efter helgens bravader så hastigt och lustigt bestämde jag mig i fredags för att ta ut en semesterdag idag. Det var oerhört smart och taktiskt gjort!

Har ett tag haft funderingar på att återknyta kontakt med en tappad vän, men fastnat i det där tänket om "varför är det alltid jag som...". Och det kan jag ju verkligen fundera på, men å andra sidan kan jag ju också fundera på hur mycket/vad jag förlorar på att gå och tänka så? Så i morse slog jag på vinst och förlust iväg ett mess med förfrågan om att träffas (lite grinigt nog på mina villkor, tid och plats som passade mina planer) och fick ett rungande JAAAAA tillbaka   

Så...jag har tillbringat i stort sett hela dagen på ett köpcentrum i StoraStaden, med kopiösa mängder kaffe, en buffémiddag och rent löjliga mängder med prat, prat, prat och lite mera prat. Så befriande underbart skönt att kunna sitta ned och helt hämningslöst bara prata loss! Vissa människor börjar en liksom bara om med på samma ställe där en avslutade senast - oavsett om det var en vecka eller två år sedan...

En bonus i sammanhanget var att ena sonen med vidhängande blivande sambo dök upp och fikade med oss, hassegu så trevligt att kunna stöta ihop bara sådär av en slump! Dagens upplevelser har liksom i ännu större utsträckning förstärkt min känsla av att det är här jag ska bo - här där jag har alla mina sammanhang.

Fast inte vet jag om jag blev så vansinnigt himla utvilad av en heldag på ett shoppingcenter   men en sak vet jag: jag är fulltankad med positiv energi!

Och en sak till: den lille gnagaren som bosatt sig i min bil och smakat på mitt passagerarsäte finns inte mer. Eftersom jag inte sett av varken spår efter hen, eller hittat hen i någon av fällorna jag satt i bilen trodde jag att hen bara varit på snabbvisit när jag var parkerad på jobbet - men där hade jag fel, idag när jag kom hem efter min utflykt och skulle plocka ut mina kassar ur baksätet tittade jag ned på golvet och oooooops - där satt hen fast!

Massa motstridiga känslor, och en instinkt att stänga, låsa och be kollegan M-O ta hand om liket imorgon....men lika snabbt tänkte jag om och kom fram till att det funkar inte så. Har jag gillrat en fälla, tagit ett liv så får jag faktiskt gå hela vägen och disposa den lille stackaren också. Och det gjorde jag, utan bekymmer alls och hoppas nu att hen kan bli mat åt någon, så att hens liv (och död) inte varit helt i onödan.