om att kvällens körövning tydligt påvisade hur min stresströskel sänkts.

Körledaren brukar - av någon för mig outgrundlig anledning - ha sitt ena barn med sig. Ofta är barnet (som nu är 8 år) inne i barnlokalen och plockar med något, men idag har hen varit ovanligt närvarande, plockat med förälderns kläder, tagit fram och stoppat tillbaka hens mobiltelefon ur fickan typ tusen gånger, suttit intill pianot och knackat med en penna osv. En körmedlem har haft med sin baby sedan den var 3 veckor, nu är den tre månader och helt ärligt - den tar ganska mycket plats för att vara ett sånt litet knytt. Det är mycket plock med en sådan liten ocm den inte är tyst ocks sover....en annan körmedlem har energiskt, ja nästan frenetiskt stampat takten till de klämmigare av julsängerna som vi har övat, så energiskt att vi på de närmaste tre, fyra platserna ha hoppat... ytterligare en medlem har en nerom slemproduktion och en annan har för vana att (iofs lågt, och melodiskt men ändå) vissla sig igenom alla stunder då hen inte sjunger...

...och allt detta har ikväll sammantaget gjort mig så irriterad att efter bara tre sånger var jag fullständigt och totalt genomsvettig, hade svårt att andas och ville helst bara gå därifrån. Det gjorde jag inte, för jag inser att jag inte kan begära att hela världen ska ta hänsyn till mig...men nån, nån liten gång kanske?

På senare år har min mage i ännu högre grad än tidigare beslutat att leva sitt eget liv och det för så klart med sig konsekvenser för resten av kroppen. Utan att gå in på detaljer kan jag ju kort säga att jag i nuläget inte får i mig så mycket energi som krävs för att driva en så här pass stor kropp (och hjärna) framgångsrikt under så många timmar som arbetsmarknaden förväntar sig att den ska hålla igång.

Det innebar att jag packade ihop min verksamhet och gick hem igår efter lunch, då gick det inte längre. Jag höll mig upprätt hela vägen hem, men somnade ganska så omgående när jag förpassat mig ned i horisontalläge. Fortsatte med samma aktivitet fram till way past uppstigningsdags idag så jag antar att min stora hjärna tog ett egenmäktigt beslut omhuruvida jag orkade jobba idag eller inte...och det var nog klokt, för jag har somnat och vaknat till, slumrat, sovit och snooozat typ hela dagen fram till lunch.

Men jag har också drömt, och under vakenperioderna tänkt, grunnat och funderat och kommit ihåg att det ju inte är enbart av energibrist jag klappar igenom, utan av stress också. Jag har haft sådana här dagar förut, även om det är ett tag sedan, men om jag öppnar mina sinnen så känner jag igen det, från "förr i tiden". Det är ju ingen jätterolig insikt, men kanske bättre att komma till den nu än när det gått för långt. Egentligen har jag ju märkt att det är på gång, har till och med skämtat om det med kollegor men nu, efter flera dagars intensivt gnagande på både läppar och nagelband är det ju bara att inse att jag är på god väg mot de där 38 av 40 stressreaktionerna på självskattningsskalan igen.

Jag vet vad som stressar mig, och egentligen också vad jag borde göra åt det - men jag vet bara inte hur....