Det har varit en turbulent höst på min arbetsplats. Jag har tagit mycket mer ansvar, och tagit på mig mer arbetsuppgifter än vad som egentligen ingår i mitt uppdrag. Det har inte resulterat i det rejäla lönepåslag som det borde men igår kom "the top dog" in på mitt arbetsrum och undrade, med hänsyftning på min arbetssituation, hur jag hade det med frågan:

"-Överlever du?"

Jag svarade att jag överlever, men att det för tillfället känns tungt och tröstlöst, och att jag ärligt talat är själaglad för att julledigheten närmar sig med stormsteg. Han nickade, log och gav mig en "tumme upp". Inte för att det förändrade något....

Idag frågade en kollega, med tanke på min arbetssituation, hur jag klarar av den. Jag svarade att jag klarar av den, för den måste klaras av. Hen replikerade att hen inte hade gjort det, utan gett upp för länge sedan och att jag "trots allt" verkade "helt normal" ändå    Flera kollegor instämde och det är ju ärligt talat det som gör det worth it, trots allt - att någon/några inser att en gör en massiv insats och relaterar till det.

Men det är tröttande, oerhört tröttande. Tröttheten i sig gör att jag blir stingslig och lättirriterad, hänger upp mig på saker som jag inte borde bry mig om, som inte är mitt ansvar och som jag borde kunna släppa. Idag blev jag så irriterad på en kollega att jag lämnade fikarummet när hen kom dit, och i veckan har jag kläckt massa ironiska och spydiga kommentarer, både face2face med folk och via intranätet - mot bättre vetande, för det är sådant som kommer tillbaka och biter mig i rumpan. Kanske inte rent konkret, men om inte annat så åtminstone i mitt samvete. Men då får det väl vara så då....

För på tisdag går jag på (en oerhört välförtjänt, om jag får säga det själv) semester och jag ska faktiskt vara ledig ända fram till efter Trettonhelgen. En ledighet som jag ser fram emot med någon slags skräckblandad förtjusning, eftersom jag dels vet i hur stort behov av vila jag är, och hur galet rastlös jag blir, och hur alldeles för lätt jag får den där jante-känslan av att behöva "ta vara på dagen" och göra nån slags nytta fastän jag _vet_ att den nyttan egentligen inte behövs, inte tillnärmelsevis på samma sätt som vilan!

Nåväl, nu är det fyra arbetsdagar kvar - de dagarna ska jag försöka hålla ihop mig och åtminstone inte vara otrevligare än tidigare, det är väl ett good-enough mål att sikta emot?