Ja, det finns faktiskt all anledning att tro att jag är det - åtminstone om en ska utgå ifrån hur mycket julklappar jag fick i år! Som vanligt fick jag något alldeles för dyrt av Han som äger andra halvan av mitt hus och gav inte tillnärmelsevis tillräckligt tillbaka, och som vanligt hade Ängelen spenderat alldeles för mycket av sitt ynkliga studiemedel på sin mamma och som vanligt fick jag en massa fina (kattrelaterade) saker av bästaste vännen A.

För övrigt var julafton en bra dag - en ovanligt bra dag faktiskt. Vi höll sams, var inte stressade och hade trevligt tillsammans i flera timmar och till och med jag kände mig nöjd när jag åkte hemåt. Förmodligen har jag äntligen insett att tiden går, saker förändras och att jag måste antingen förändras med dem eller gå under skrikande och sparkande. Fast lite skrik och spark ägnar jag mig ändå åt, men tyst och antagligen mer destruktivt för mig än om jag faktiskt _hade_ sparkat på någon. För jag blir så trött när jag blir nonchalerad, när min åsikt inte räknas, när jag inte får gehör, eller ens respons på mina tankar.

Då blir jag tyst, tjurig och irriterad och beter mig som en trulig 3-åring. För jag orkar inte diskutera. För jag bara skulle vilja få min vilja igenom rakt av en enda gång. För att jag....bara VILL ibland! Få höra "javisst, vilken bra idé" eller "absolut, så gör vi!" eller "det har du rätt i". Inte ett "jaha" och ett "men det tycker inte jag" och "jag gillar inte det". Att någon (ja, ni vet vem jag menar) kunde bara gilla läget, för min skull?! Det händer faktiskt ganska sällan, och när det händer så är det oftast som nån slags respons på att jag låtit honom bestämma något, och så ska han liksom "paybacka"....och tja, det kanske är rättvist men, det funkar ju liksom inte så i ett förhållande, eller gör det det?

Anyhoo så har jag varit snäsig idag. Fullt befogat enligt min egen åsikt och han står som vanligt helt frågande och förstår ingenting - men än att (som han säger) han "har gjort fel". Med det är han tydligen nöjd, och verkar tycka att det därmed är min skyldighet att upplysa om vad som är fel, istället för att han ska ta sig en funderare...och det riktigt trista i det här är ju egentligen inte "felet" i sig, utan att jag känner igen det här sättet att tänka, både från mina egna tidigare relationer och från mina vänners realtioner.

Då kanske en kan säga att det är "typiskt manligt" och att "killar kan faktiskt inte vara tankeläsare"? Och ja, det kanske ÄR typiskt manligt - men då tycker jag att män ska lägga av med det där meddetsamma, och börja ta ansvar för sina relationer! Ta hänsyn, lyssna, samla på dig och framför allt processa information som du får om och av din partner - lägg tid på att faktiskt lära känna hen istället för att kräva att hen ska upplysa dig om allt och inget! Men om jag kan lägga på minnet att min partner vill ha 1/3 mjölk i sitt te, så borde väl min partner under samma tidsrymd ha lärt sig att jag alltid bara dricker en kopp kaffe till frukost?

Och det är faktiskt därifrån hela det här blogginlägget emanerar - att min partner sedan sex år tillbaka, på fullt allvar frågade mig: "men äter du verkligen kalkon?"

Godmiddag och välkommen till min värld!