någon slags bekräftelse fick jag idag på påsklunchen hos goda vännen och grannen E. det är tredje, eller kanske femte året i rad som Ängelen och jag äter påsklunch med henne, familjen och hennes ursprungsfamilj. För hennes föräldrar och syster har det liksom aldrig varit några kontsigheter att vi två ska vara med, lika lite som det har varit konstingt vid födelsedagar eller andra högtider som vanligtvis firas i kretsen av de närmaste. För dem ingår vi helt enkelt i "de närmaste" och då menar jag ju inte enbart geografiskt sett.

Som vanligt hade vi en väldigt trevlig stund, åt gott och hade goda samtal som alltid och hade säkert kunnat fortsätta så en god stund till om det inte var för pappa G:s förkylning som slagit sig på hörseln och som gör honom väldigt trött. Strax innan avfärden kom mamma G fram till mig och sa att de tyckte att det vore VÄLDIGT trevligt om Ängelen och jag ville följa med E och hennes barn till dem på annandag påsk för lite festligheter även där.

Jag tackade så väldigt mycket för inbjudan och sade att troligtvis skulle vi - för en gångs skull - träffa mina föräldrar då och faktum är att innerst inne så fanns det en liiiiiten svag känsla av att "jag lämnar återbud och åker med till G och G istället". Men det gör jag såklart inte - jag har ju redan en plan B för måndag....allt för att vara den goda dottern/mamman som är andra till lags.

Ibland avskyr jag faktiskt mig själv.

att bli uppskattad - som vi ju såklart har enats om att det är väldigt trevligt - så gjorde jag ett snabbt pit-stop på jobbet i torsdags trots att jag egentligen tagit ledigt. Jag kunde ju redan i måndags konstatera att jag (som vanligt) var en av få som jobbade trots att det var lov. Det brukar vara så - det är SFI-personalen vars deltagare inte har lov, personalen på admin och så lilla jag....fast vi är ganska många som har en semestertjänst. Undrar hur alla andra kan ha så många semesterdagar att ta ut?

Anyhoo så gick jag där i den tomma korridoren när jag hörde någon ropa mitt namn (ungefär som när Pontare sjunger om "vindarna viska mitt namn" fast mycket högre, och så var det en människa) men jaja, den som ropade mitt namn var min avdelningschef och när jag vände mig om så sa han:

"Vi sitter just nu och tittar över förlängning av tjänster, men det är ju inte du intresserad av eftersom du flyttar" med ett svagt frågande tonfall. Jag log lite överseende mot mannen som för 14 dagar sedan talade om för mig att "til och med jag" borde förstå att jag blev övertalig till hösten och sa att jag iofs ska jobba "borta" under 8 veckor i sommar, men att jag inte har någonting bokat och bestämt efter de åtta veckorna varpå jag fick frågan "Men om det skulle bli att vi bestämmer så, skulle du vara intresserad av att fortsätta jobba här till hösten?"

Vis av erfarenhet frågade jag först var "här" innebär och när han bekräftade att det var på den tjänst jag går på så svarade jag att jovisst, intresserad kan jag vistt vara..... Det känns ju faktiskt lite trevligt att de kan komma på att de kanske kommer att sakna den här kossan, och att de kommer på det redan innan båset är tomt. Fast nu fick jag ju en sak till att bolla runt med i skallen under nätterna....