ganska så omgående efter jag lagt huvudet på kudden igrå - men innan dess hann jag se några minuter av "M** på Gr*t*". Hennes gäster den här gången var bla Anna Mannheimer och Peter Apeltoft, i nåt slags "parmiddags"koncept. Mia frågade nåt om det här med att "lyckas" att vara ett par och hålla ihop så lång tid och då sa Anna något som jag registrerade och har funderat på under dagen. Hon sa "Man måste välja varandra, gång på gång".

Jag tror verkligen att jag förstår hur hon menar. Att upprätthålla ett (gott) förhållande innebär ju att en ständigt aktivt tar ställning för att en VILL fortsätta förhållandet, och ha kvar sin partner. Men något som jag natingen missade när jag somnade eller som alls inte togs upp är ju frågorna kring hur en gör med de där mindre attraktiva och tilltalande sidorna hos sin partner?

För när en aktivt väljer, väljer en då att bortse från det som irriterar, från det som kanske faktiskt retar gallfeber på en? Väljer en att gilla läget och stå ut?

Eller väljer en att bli en sådan person som ingen egentligen vill vara; den som ständigt gnabbar och gnatar på sin partner på grund av de där olaterna, det som är mindre tilltalande?

Jag vet inte jag, det lät så himla enkelt det där att "välja sin partner, gång på gång". Finns det möjlighet att få göra tillval, eller kanske ännu hellre vissa bortval? Eller är det bara jag som inte konstant svävar på små rosa moln, och som också är övertygad om att jag själv har både ett och femton fel och brister som kan vara nog så irriterande?

Att säga att jag rest några enstaka gånger med allmänna kommunikationsmedel under de senaste åren vore att underdriva å det kraftigaste. Varannan helg åker jag ju först buss, sedan tåg och därefter bil i ena riktningen, för att på söndagen åka omvänt åt andra hållet så ja, rätt många mil har det blivit - fler än vad jag vare sig kan eller vill räkna. Många restimmar och mycket väntetid  i olika vänthallar har det också blivit, för att vara petnoga. En och annan slant har det kostat - men pengar är ju inte allt här i livet ;-) Och antalet människor jag på olika sätt kommit i kontakt med under dessa timmar är oräkneliga! Tur att jag varken lider av social fobi eller bacillskräck.

På sätt och vis ska jag ju inte klaga, jag reser ju för att träffa Älskot och det är ju (nu är jag brutalt ärlig) oftast värt det. Dessutom är jag ju, eller har åtminstone varit, sjukt intresserad av att studera människor, ibland "tjuvlyssna" på deras samtal och kika på deras beteende, fundera kring vilka de är, var de har varit och vart de är på väg. Min fantasi är det tack och lov inget fel på...

Men på senaste tiden har jag observerat ett fenomen jag alls inte förstår mig på - det uppträder i alla ålderskategorier och i alla "samhällsklasser", från den blonderade tonårsmorsan till den 3-delsklädda äldre gentlemannen: Personerna ifråga håller i sin smartphone (en sån där pekmojäng som en även kan ha till att ringa med ni vet) i sin öppna hand, ungefär i brösthöjd. De har lurar i öronen, de tittar inte på manicken, de skakar inte på den, de talar inte till den. Nej...de liksom bara håller den där och tittar rakt ut i luften, ofta med antingen ett fånigt litet leende, eller ett tomt tuggummituggande uttryck.

Och jag, jag tittar på dem. Först lite förstulet under lugg för att se vad de gör - men så småningom inser jag att de faktiskt inte GÖR något med den utan bara sitter där. Då tittar jag intresserat rakt på dem för att se om jag missat nåt när jag underluggtittat, om de kanske eventuellt gör något när jag tittar bort? Men nej, de allra, allra flesta gör faktiskt inte det. De liksom bara sitter där. Så då verkligen gloooor jag på dem, en lång stund. för att se vad jag missar....men jag missar inget. För det enda som finns att se är en smartphone i en handflata i brösthöjd och ett tomt stirrande i fjärran....

Börja kolla omkring dig själv ska du få se!

så känner jag ju mig liksom skyldig er en hel massa inlägg för att liksom "komma ikapp".

Fast just nu är det så att det mesta jag har på hjärtat och skulle vilja/behöva blogga om är både utlämnande och elakt....

Å andra sidan har jag inte fått extra betalt för att vara snäll, kossor är snälla och jag är ingen kossa och jaddablaha....men jag tror ändå att de där inläggen får vänta ett tag, kanske mognar de till och blir mindre "elaka" och mer insiktsfulla om det får rinna lite vatten under broarna?

Å tredje sidan så är det väl just den sortens inlägg en anonym blogg på nätet är till för - att kunna dela med sig av sina funderingar och förhoppningsvis få feedback på dem från läsarna? Fast då krävs det ju VERKLIGEN att det är en anonym blogg....och du, du och du vet ju vem jag är så då blir det kanske inte så bra trots allt?

Blä.

Imorgon ska jag blogga om en betraktelse och lämna de djupare funderingarna därhän. På återseende!