Jag har - som ni säkert har förstått - haft ett långt, fantastiskt semesteruppehåll och levt massor IRL.

Det var min första "riktiga" semester sedan 2005 och det har naturligtvis varit en upplevelse - den blev lite extra lång också: sex veckor, mest beroende på att jag avslutade en anställning på min arbetsplats den siste juni, och gick på en ny på samma arbetsplats igår. Det där med nya anställning kommer jag förmodligen få tillfälle att återkomma till, idag handlar det om semestern....

Den har som sagt varit lite speciell, kanske främst för att det är den längsta sammanhängande period EVER som Älskot och jag typ "levt" ihop. Inte HELA semestern, det hade väl varit aningen för lyxigt, men åtminstone och iallafall tre av veckorna har vi levt nåt som nästan har liknat ett normalt och vanligt liv. Ett vanligt liv där en gör sådana där vardagliga och vanliga saker tillsammans som en del vill slippa helt och som en del anser är det som är "att leva tillsammans"; somna, äta frukost, vara osams om val av tv-kanal, bära ut sopor, gå och lägga sig på olika tider, äta sin egen favoritmat, åka på utflykt, diska - ja ni fattar va? Och grejen är ju egentligen inte att göra alla de där sakerna, de gör vi ju i vanliga fall också  men de här tre veckorna blev de så mycket mindre kravfyllda.

Ur den synvinkeln att när vi "bara" ses på helgerna så kan jag ibland känna en press att allt ska vara så "bra" och så fint, mysigt och trevligt hela tiden. Jag ÄR ingen fin och trevlig person, jag har behov av att få grotta ned mig ibland, av att få vara introvert och tyst. Och det får jag ju vara, det är ju inte det - men det känns ju alltid som ett sådant slöseri med tid att vara det, när vi har så lite tid tillsammans...och att hoppa över att ses en hel helg för att jag är sådan på fredagkvällen är ju ännu mer slöseri med tid liksom. Det är en lika olöslig ekvation som "flytta-hit-eller-flytta- dit" ickediskussionen som jag lagt ned i brist på konstruktivitet.

Anyhoo ska jag inte börja gnälla om den saken nu, när sommaren varit så bra, och jag faktiskt kunnat vara betydligt mer trevlig och sams än vad jag själv trodde att jag skulle klara   Det var nog bara sista dagarna som jag var så där sturig som jag kan bli ibland, och det berodde faktiskt inte på att jag var irriterad eller så, utan på att jag var lite ledsen, för nu när semestern tog slut var det ju ännu mer uppenbart vad jag _inte_ har...

så där jättemycket i sommar-Sverige.

Inte heller här hos mig, som ni märker. En kan ju fråga sig varför faktiskt? Jag menar, på sommaren händer det ju ofta ganska mycket, folk blir aktiva som f*n och far omkring som små blå i jakt på.....sommar-lycka? Så då borde det ju finnas massor att skriva om, men istället låter de/vi bli att skriva för att...vi hinner inte?

Ja, så kan det kanske vara. Vissa är mer uppriktigta och skriver rakt utatt: på helger och på sommaren bloggar jag inte så mycket, för då har ni så mycket annat att göra så då är det som att kasta pärlor för svin att blogga...Fast, det finurligamed bloggar är ju att de finns kvar? Jag menar, jag kan ju läsa mina egna svamliga alster hela vägen tillbaka från den tid då jag började blogga, så det borde ju kunna gå att läsa helgens inlägg på en måndag? Fast vissa bloggare kanske vill ha omedelbar respons på sitt bloggeri? Vilken tur att jag inte är sådan, med tanke på att jag får i medeltal en kommentar per sju eller åtta inlägg   Ingen kritik riktad mot er nu, det är ju helt enkelt ett faktum och om det mot förmodan vore så att kommentarerna vore det viktigaste för mig så skulle jag ju ha slutat blogga för länge sedan med det resultatet!

Anyhoo så har faktiskt jag också semestrat mig, både i Klippan med mångsysslande och mångfacetterade C, och därefter på Östkusten med "barn och blomma" som det hette förr i tiden. Med den skillnaden att min blomma inte har så mycket till pistiller, och inte semester heller för den delen. Men "barnen" och jag roade oss på Kalmar slott, ingen av dem hade varit där sedan år 3 på grundskolan, och knappt jag heller tror jag. Två guidade visningar gick vi, "Paradvåningen" och "Okända rum" och den förra kan jag definitivt rekommendera - speciellt med Veronica som giude, hon var oerhört påläst och insatt och gjorde rundvandringen till en spännande upplevelse. Den andra guidningen hade en anings aning överdådig titel kan jag tycka. Singularis hade varit lämpligare men visningen i sig var inte ointressant den heller. På det stora hela en bra dag, med middag på det eminenta burgerhaket "Frasses" - som har fantastiskt god quornburgare, och dessutom cheddarkrydda till jätteportionen strips!  

Vi har dessutom hunnit spela kubb, kolla på EM-fotboll, grilla fler gånger hittills än vad vi gjorde på hela sommarens sammanlagt förra året och såklart fira moderns födelsedag. I år gick det lindrigare än på många år, hon har väl växt till sig hon med....

För tillfället sitter jag och funderar på om det ska hinna börja regna, eller om jag ska fortsätta med mitt gräsklippningsprokrastinerande.

Och på att tillfälligheterna är fantastiska, för förra veckan var jag nästan i Ängelholm, i helgen var Storesonen där på Lingvallen och igår åkte StoraSyster dit för att besöka sina svärisar. Tänk, jag som knappt vet var Ängelholm ligger - och ändå så åker halva släkten dit?

Ahmagadd vilken innehållslös blogg.

Men nu har jag iallafall gjort ett inlägg   

skulle en ju egentligen bara skrota!?

Idag har väl varit en sådan dag, även om allt inte precis har inträffat just idag så har det liksom kokat ihop idag.

Det började med att jag skulle logga in på Facebook och då dök det upp en liten äcklig ruta som sa nåt om !Java-varning" och "error" och vad det nu var...men det gick att klicka bort den! I en halv sekund, sen kom den tillbaka. Men det gick ändå att posta inlägg så det gjorde jag med en fråga om huruvida någon hade tips på hur jag fick bort den lilla äckliga rutan och fick det - i mitt tycke - mindre konstruktiva förslaget att istället installera Chrome....

Bra där tänkte jag - ytterligare en webbläsare som kan börja krångla "längre fram"....så jag följde ett annat råd om att avinstallera Java - och det gjorde jag, och startade om datorn, men den lilla äckliga rutan var kvar ändå. Då loggade jag ut, och gick ut för att klippa gräset. Jag har ju två gräsklippare, en lätt men utan självdrift och en tuuuung som har självdrift - det är bara det att driften på ett av framhjulen har bestämt sig för att inte fungera...eller, den fungerar men höjdregleraren på det hjulet har gått kaputt vilket innebär att den efter ca en minut ställer sig i högsta läge och då driver det hjulet alltså inte. Mao fick jag klippa mossfältet/åkern som går under namnet "gräsmatta" med den lättare men icke självgående klipparen. Och eftersom jag är envis som en röd gris och hade gått ut i långbyxor och långärmad tröja (naturligtvis svarta) så klippte jag hela gräsmattan iförd detta på årets förmodligen kvavaste dag hittils....så till och med ständigt frusna jag har vairt lite svettig idag!

Efter det tänkte jg roa mig med lite vedkörning, dags att börja lägga in från utetraven in i vedboden tänkte jag...coh lillefar har hjälpt mig att bygga så fint men med så _exakt_ millimeterpresicion att skottkärran knappt går in..ås varje gång jag kommit med ett lass så ska jag inte bara skjuta ifrån med sådan kraft att jag kommer upp på den lilla "spången" som leder in i vedbon, balansera så att jag har hjulet på den utan också styra så exakt att jag inte kör emot och tippar mitt (över)lass innan det är dags...

Åsså fick jag ju ett sms, att de fantastiska böckerna jag beställt hade kommit! Men inte hem till mig som jag hade kryssat i att jag ville, utan till ombudet, dvs min lkala mataffär ett par kilometer bort. Och det hade väl inte varit något problem om det inte vore för att det är punktering på Ängelens cykel, och på min låste sig pedalerna igårkväll när jag - dumt nog - backade med den....så inga böcker blidde hämtade....

Och bytet av operatör till min mobil var såkalrt också tvunget att krångla. Jag hade enligt alla konstens regler klickat i att jag ville ha ett nytt, mini-simkort och även ta med mig mitt befintliga nummer när jag bytte operatör. Det är idag en vecka sedan, och på hemsidan stod att kortet skulle levereras inom 2-3 dagar, varför jag mailade igår och efterfrågade mitt nya sim-kort.

I morse fick jag ett sms om att nu hade supporten svarat på mitt mail och sen pinglade det en fyra fem gånger till. Sömndrucken som jag var öppnade jag sms efter sms och konstaterade att operatören ifråga hade skickat och ändrat inställningar på/för min befintliga mobil, när det är i/till en helt annan mobil jag vill ha det mini-simkort jag beställde. Så jag loggade in på min mail för att läsa och möts först av att de har _annullerat_ min beställning "på grund av någon av nedanstående anledningar". Ingen av de uppräknade anledningarna var applicerbar på mig och när jag öppnade nästa mail stod det att "ditt simkort skickas idag och är hos dig om 2-3 dagar". 

Där uppstår då ett dilemma. På mitt kontantkort just nu har jag ungefär sju kronor. De räcker till noll och ingenting eftersom operatören lagt till mig i sin ordinarie prislista - en som jag inte avser att hålla fast vid. Men vad som inte framgår är om huruvida jag kan byta prislista, ladda på med det belopp som jag vill/behöver för att få ha den prislistan på mitt _befintliga_ simkort och om det sedan på något automagiskt sätt transfereras till mitt nya sim-kort när det väl dyker upp? För jag vill ju inte ladda det här kortet med 249:- och sedan ladda det nya med samma belopp om några dagar när det väl dyker upp? Och ja, jag har mailat frågan, men fått ett obegripligt svar tillbaka. Känns toppenbra att operatören inleder vårt "samarbete" med att krångla till det för mig...

Som om inte detta vore irriterande nog har min hyresvärd av någon outgrundlig anledning beslutat sig för att dra in fiber i sina tre hus - men inte i mitt? HUR kan han inte förstå att det är en värdeökning på huset, och HUR kan han inte förstå att han skulle kunna få igenom en hyreshöjning av mig ganska lätt? Det skulle vara SÅ värt för mig att få tv, telefon och nät via fiber istället för det jag redan har - flera hundra värt liksom! Till och med PEAB-killen som kopplade ihop det hela skrattade åt sådan dumsnålhet när jag pratade med honom härom morgonen...med tanke på att det har grävts över 200 meter hem till hyresvärden, och det är knappt 15 meter in till mitt hus så undrar en ju...

Fast min envishet fick ge sig framåt kvällen så nu surfar jag på Chrome *skam den som ger sig* men böckerna är fortfarande inte hämtade och imorgon åker jag på sämästäääääär!   

jag skriva om en torsdag?

Att den är ganska tråkig faktiskt....

Jag är i stort sett ensam på jobb, vaktmästaren är här och delar av administrationen och en och annan SFI-lärare, men pedagogpersonalen är för övrigt verkligen lätträknad. Av min arbetslagsledare (i 1½ dag till!!!) har jag inte fått några arbetsuppgifter als, trots att hen visste att jag skulle jobba denna veckan också, och trots att hen själv var här i måndags (inte ALLS för att kolla mig!) och sprang runt och talade om hur stressad hen är. Min andra kollega gav mig _ett_ uppdrag som var avklarat på en halv förmiddag. Jag har erbjudit mina tjänster på SFI men behövdes inte och jag träffade min blivande arbetslagsledare igår och erbjöd mina tjänster. Dock var det lite svårt för hen att så där akut komma på vad jag skulle kunna göra så istället föreslog hen att jag skulle åka hem.

Det är ju tyvärr också lite svårt sådär vid halvtvåtiden, med tanke på att det går en buss 12.10 och sen en 16.25 Men idag ska jag ta hen på orden - hen är ju faktiskt min (blivande) chef!   

med tanke på frekvensen och innehållet i de senaste blogginläggen tänkte jag titta in och säga att 

Nu mår jag....bra!  

Midsommar var...bra.

Sista jobbveckan är....bra.

Semestern kommer säkert att bli...bra.

Så därför blir'e kanske inga blogginlägg på ett tag. Tydligen är välmående och bloggande inte fullt ut kompatibelt för mig just nu. Med det i minnet får ni ju förutsätta att vi snart hörs av igen, för jag är ju som hon, Veronica: aaaldrig nöjd, jag är aaaaldrig nöjd!   

sa en gång till mig:

"Det finns två sorters människor i världen - "talkers" och "doers". Jag säger inte att de inte bör vara i en relation med varandra, men jag säger att det kan bli en komplicerad och ojämlik relation."

Det där tycker jag är väldigt tänkvärt.....jag pratar i och för sig oerhört mycket, har många tankar och framför allt mycket åsikter, men den visa personen menade inte riktigt så. Jag ska visa er, med några exempel som skulle kunna vara hämtade ur.... varför inte till exempel min vardag:

Talkern: "Shit vad kallt det är! Jamen, jag tar en filt till på mig."

Doern: "Shit vad kallt det är, jag går och tänder i pannan."

Talkern: "Äsch, det finns inget varmvatten. Jamen då duschar jag en annan dag."

Doern: "Äsch, det finns inget varmvatten, jag går och tänder i pannan."

Talkern: "Fan också, det finns inga rena glas. Jamen då dricker jag ur mitt gamla."

Doern: "Fan pckså, det finns inga rena glas. Då tömmer jag diskmaskinen och fyller den med den smutsiga disken"

Talkern: "Där ligger en trasig kvast. Jamen då går det inte att sopa, då gör jag något annat.

Doern: "Där ligger en trasig kvast, den ska jag laga så jag kan sopa när jag behöver det."

Talkern: "Vilken dålig mottagning det är på tv:n! Jamen jag kollar ändå!"

Doern: "Vilken dålig mottagning det är på tv:n, jag måste kolla om det hjälper att flytta på antennen."

Ja, ni förstår nog principen utan att jag ger fler exempel. Det KAN ju mycket väl vara så att doern är en doer just för att hen gillar att fixa och sköta om andra och deras behov - men det kan ju också vara så att doern blir oerhört trött av att vara den som ska se och fixa, alternativt vara den som ska se och se till/tjata på/påtala till att någon annan också rycker in och gör det som behöver göras. 

Tro mig, jag lider inte av missuppfattningen att alla relationer varken är, eller måste vara, totalt jämlika när det kommer till vem som gör vad och när - jag nöjer mig med att stillsamt nicka instämmande i den visa personens uttalande

har jag klyvt färdigt min ved! Ja, jag skriver _jag_  trots att jag haft en liten hjälp av min LilleFar som kapade några meter eftersom jag är fullständigt fobiskt rädd för alla sågar som inte drivs med handkraft, och så nån halvtimme som Ängelen klyvt. Inte för att jag ska klaga - det är ju de facto MIN ved, mitt boende och mitt bekymmer att få ihop tillräckligt med bränne för att klara mig genom vintern, men i år har det varit lite extra intressant för det är väldgit många som _har tänkt_ komma och hjälpa mig, men inte en enda har kommit längre än till det där tänkandet, och då kan en lika gärna låta bli att säga något tycker jag.

På tal om Ängelen så sa hon häromdagen att hon inte alls trodde att jag varit en katt i mitt förra liv. "Inte som du jobbar, du var nog en ardennerhäst istället". eller så var jag möjligtvis en åsna - en röd, de är nämligen extra envisa :)

Skönt är det iallafall att ha kommit så långt,  om någon månad är det dags att börja bära in i vedboden men det ska jag bekymra mig för då - jag har ju semester då och inten en enda plan för vad jag ska ta mig för. Jag vet att en absolut inte ska jämföra med andra, men nog känns det när folk berättar om sina planer på utflykter - inte avancerade och långväga utomlands, men trivsamma och fyllda av påfyllandet av sådan där livskvalitet som jag ibland tänker att jag har alldeles för lite av. Funderar på m jag faktiskt ska ta Farbro Barbro på orden och göra en utflykt, träffa lite människor som jag skamligen försummat på sista....åren *skäms*.

En sak vet jag säkert: under förutsättning att det inte regnar 24/7 ska jag iallafall INTE tillbringa speciellt mycket av min sommar inomhus, och inte framför tv:n. Jag tror jag ska ta och skaffa nya däck till min cykel och ge mig ut på kombinerade utflykts/motionsrundor i närområdet.....vännen M har ju en massa koll på intressanta saker här i trakterna och kanske till och med vill följa med!

Vill en så kan en såklart tycka att sista meningen i mitt senaste blogginlägg var hård.

Det kanske den var?

Fast å andra sidan kanske den var fullständigt hypotetisk och endast baserad på den kvardröjande känslan efter en kort och flyktig dröm?

Å tredje sidan kanske det är nyttigt att vara hård ibland?

Å fjärde sidan vet jag nog inte riktigt vad det innebär att vara "hård" - för när det väl blir skaprt läge tar det sällan lång tid innan jag börjar lipa. Ibland av sorg, ibland av ilska och ibland av frustration. Frustrationen kommer sig inte sällan av att jag är så jävla urkass dålig på att formulera mig när det ska pratas känslor. Precis som att andra kan säga "jag har inte växt upp med det" när jag ifrågasätter deras brist på [insert whatever] så skulle jag kunna säga detsamma.

I mitt uppväxthem var de enda godkända känslorna att vara glad och att vara snäll och nöjd.

Jag vet inte om det har format mig till att vara en ständigt arg, elak och missnöjd person,  men jag vet att jag inte känner mig hemma i att ALLTID förväntas vara "glad, kåt och tacksam". Till skillnad från Meatloaf så tycker jag att "one out of three is bad". Tro mig, jag SKULLE vilja vara nöjd lite oftare, men det är ju inte precis något som jag bara helt blankt sådär kan gå och _bestämma mig_ för att vara? Omständigheterna måste ju vara, om inte optimala så åtminstone liiiite mer på min sida?

Aja, jag ville egentligen bara logga in och lugna er, jag KAN känna kärlek och jag KAN ha relationer - jag har ju för böfvelen lyckats laga till tre ungar! Iofs på kortare tid än fem år men jag sa aldrig att jag var bra på LÅNGA relationer!