På senare år har min mage i ännu högre grad än tidigare beslutat att leva sitt eget liv och det för så klart med sig konsekvenser för resten av kroppen. Utan att gå in på detaljer kan jag ju kort säga att jag i nuläget inte får i mig så mycket energi som krävs för att driva en så här pass stor kropp (och hjärna) framgångsrikt under så många timmar som arbetsmarknaden förväntar sig att den ska hålla igång.

Det innebar att jag packade ihop min verksamhet och gick hem igår efter lunch, då gick det inte längre. Jag höll mig upprätt hela vägen hem, men somnade ganska så omgående när jag förpassat mig ned i horisontalläge. Fortsatte med samma aktivitet fram till way past uppstigningsdags idag så jag antar att min stora hjärna tog ett egenmäktigt beslut omhuruvida jag orkade jobba idag eller inte...och det var nog klokt, för jag har somnat och vaknat till, slumrat, sovit och snooozat typ hela dagen fram till lunch.

Men jag har också drömt, och under vakenperioderna tänkt, grunnat och funderat och kommit ihåg att det ju inte är enbart av energibrist jag klappar igenom, utan av stress också. Jag har haft sådana här dagar förut, även om det är ett tag sedan, men om jag öppnar mina sinnen så känner jag igen det, från "förr i tiden". Det är ju ingen jätterolig insikt, men kanske bättre att komma till den nu än när det gått för långt. Egentligen har jag ju märkt att det är på gång, har till och med skämtat om det med kollegor men nu, efter flera dagars intensivt gnagande på både läppar och nagelband är det ju bara att inse att jag är på god väg mot de där 38 av 40 stressreaktionerna på självskattningsskalan igen.

Jag vet vad som stressar mig, och egentligen också vad jag borde göra åt det - men jag vet bara inte hur....