....varit ute och "pysslat" med min gräsmatta igen, den lilla godingen. Den tar ungefär 1½ timme att klippa så det är ju bara ett nöjsamt tidsfördriv i jämförelse med att yrkesarbeta. Och min andra lilla hobby, vedhögen, ägnade jag nog en 12-15 timmar åt under långhelgen. Den är ju inte alls nödvändig för min ekonomi och för att jag ska slippa frysa ihjäl i vinter så jag ser den mest som "en kul grej".....

Eller inte.

På samma vis som en kan få en massa funderingar när en klyver ved, kan en få det när en klipper gräs. Dagens funderingar bearbetade härskarmetoder, som tex förminskning och dubbelbestraffningar. Förminskningar...det kan vara allt i från att bli kallad "lilla vän" eller som respons på någt en uttrycker få ett "jaja" till svar - till att få veta mer eller mindre rättframt och medvetet att det en gör inte är värt så mycket, dvs att en "pysslar" eller "roar sig" med saker och ting. Att ens vardagsbekymmer är mindre betungande än andras, oklart varför. Härskartekniker är något som kan användas mer eller mindre medvetet - oavsett vilket är de inte en bra grogrund för några som helst relationer.

En dubbelbestraffning är helt enkelt när en, på grund av sitt mående, undanhålls från något som en förmodligen hade mått bättre av - som till exempel ett telefonsamtal, ett besök eller en hjälpande hand med det som för tillfället känns tungt eller svårt. Sådant agerande kan lätt leda till negativa spiraler, dvs att handligen leder till sämre mående, som bestraffas med ännu en utebliven handling, som leder till ännu sämre mående osv osv.

Jag har utsatts för sådana härskartekniker tidigare, både privat och i yrket, men då kunde jag inte identifiera dem som det utan lät dem påverka mig aoerhört mycket, så mycket att jag klappade ihop under dem. Och det var både en smärtsam och nyttig lärdom men jag gick ur den stärkt i en övertygelse: att aldrig försätta mig i sådana situationer igen, Nu är jag ju inte den enda människan på jorden, så det där med att inte försätta mig är ju inte alltid enkelt att styra - men jag kan välja hur mycket jag vill låta det påverka mig.

Intressant nog har jag funnit att de härskarteknikerna inte riktigt biter på mig. När jag blir förminskad ökar min beslutsamhet att klara mig själv, och jag gör det. Och går stärkt om än något mer cynisk ut ur det. När jag dubbelbestraffas väljer jag andra aktiviteter och tar på så vis inte alltför illa vid mig. Inte sedan jag var föräldraledig har jag - på något sätt, vare sig ekonomiskt eller annat - varit beroende av någon annan människa och har inte för avsikt att bli det. Det kan synas tragiskt, men erfarenheten har - tyvärr - lärt mig att det förmodligen är bäst så, att ensam är - kanske inte starkast  - men banne mig inte svag för det heller.

Tack och lov är jag ju inte rädd för att vara ensam heller. Redan som barn tyckte jag att det var skönt när övriga familjen åkte och tex storhandlade och jag fick vara för mig själv, ensam hemma i några timmar. Skulle jag känna mig ensam så har jag goda vänner, jag har mina fantastiskt sociala och trevliga ungar, jag har min pappa och jag har gåvan att kunna knyta nya sociala kontakter.

Så, vad mynnar då det här blogginlägget ut i? Att jag är en cynisk och bitter kvinna i mina värsta år? Ja, det är kanske enbart en tolkningsfråga. Personligen upplever jag mig som en person som inte tänker låta mig styras av andras göranden och låtanden, en människa som vill fortsätta växa och vara stark på både ut- och insida. En människa som kommer till nya insikter lite då och då - jag tror att det kallas för "utveckling"?

....hända sig att det är oerhört befriande och meditativt att klyva ved.

Ibland kan det hända sig att tankarna far iväg till bara sådant som inte är bra, och grubblar, ältar,

vänder och vrider tills nacken är alldeles sönderbränd av att vara vänd mot solen.

Då kan det hända sig att en vän ringer och undrar om en vill följa med på "nåt slags femtiotalsfest", och då kan det hända att en vill det - trots att femtiotalet inte är ens modell, varken vad gäller kläder eller musk, men bara för att en behöver ta ledigt från de där tankarna lite.

Sen kan det hända att en vän kommer och hämtar en i en riktigt cool bil:      

(schäkta den dåliga vinkeln men regnumret skulle ju inte med liksom)

Och tar en med till det här stället:                    

Där en plötsligt hittar den här affischen:      där det framgår att det då visst inte är nån "liten fest" för klubben för inbördes beundran utan aningen större än så...

Och där en får veta att en går in gratis mot att en sitter i kassan en halvtimme, så det gör en och pratar och skämtar med de som vill betala, och skämtar ännu mer med dem som INTE vill betala...

och sen dansar en som en tok till den där musiken som en aldrig i livet skulle spela hemma på kammaren, men som är så sanslöst medryckande när en står på ett dansgolv framför ett liveband. Åsså träffar en folk, gamla bekanta och nya ansikten, involveras i diskussioner och pratar strunt, dansar lite till och så står han plötsligt där på scenen:    Peter "The Boppers" Jezewski och hans gitarrist:  

å då måste en dansa alldeles jättemycket igen för även om musiken som sagt aldrig skulle spelas hemma numera så minns en ändå när en var ganska liten och The Boppers var HUR stora som HELST hemma i byn så när Peter sjunger "Goodnight sweetheart" så sitter plötsligt varenda ord där igen, som fastspikade i pannan trots att det är dryga 30 år sedan en sjöng den ihop med Peter (då på kassettband) sist.

Och när de spelat fyra extranummer och de påstår sig inte ha mer låtar att spela blir det tyst och stilla på dansbanan, en äldre man kommer fram till en och säger att han såg att en gillade att dansa, beklagar att han inte själv kan på grund av sin förstörda rygg och sedan och frågar om en gillar rock'nroll och en väldigt sanningsenligt svarar: "inte så vidare värst, men jag älskar att dansa"....då skrattar den äldre mannen mycket milt, trycker en försiktig puss på ens panna och sen går en sakta över parkeringen där alla de stora amerikanska bilarna, och pojkarna i olika storlekar med drömmar om de amerikanska idealen står och gasar rejält i väntan på att alla ska komma sig för att packa sig in i de där stora bilarna - där den största friheten är att en inte behöver använda bilbälte...sakta går en leende förbi alla dem och går och lägger sig i loftsängen i:

Och nästa morgon är parkeringen alldeles tom, om en inte räknar alla  urdruckna ölburkar som ligger spridda som glittrande påminnelser om en kväll i glömskans och musikens tecken :)

Ja, ibland känns det som om den där vedhanteringen aldrig tar slut. I år har det varit extra utdraget känns det som, eftersom jag varit ute och farit en del, vädret bitvis har varit UR-DÅLIGT och så den där studenten såklart...men idag gick jag äntligen ut och tog tag i det hela. Jag vet inte vad ni har för erfarenhet av vedklyvning och annan vedhantering men det är banne mig inget "pyssel". Det är skitigt, dammigt och tungt, svettigt när det är varmt och kallt och fingermördande när det inte är varmt.

Samtidigt är det ganska trevligt, det märks så väl att en gör något och i skämtet om att "ved värmer flera gånger om" är ju också sant.. Själva klyvningen kan vara nästintill meditativ och en får massor av tid över till att tänka på viktiga saker i livet...på gott och ont.

Idag har jag dock känt av min gamla whiplash mer än någonsin. Inte så mycket i nacke och rygg, utan snarare på så vis att eftersom jag har så nedsatt styrka och rörlighet i min högerarm efter olyckan så fungerar högerarmen mest som nån slags "påpetare" istället för som en jämbördig arbetsarm och det innebär såklart att vänsterarmen får slita desto hårdare och den känns ganska mör just nu måste jag säga...men det är ingenting att be för, imorgon ska jag på det igen och sen är det förhoppningsvis färdigkluvet för i år. Sen ska veden "bara" lavas in i vedboden, men det är en senare historia - men jag har ju åtminstone gott om tid för sådant i sommar   

dagen då min bebis, min minsting, min Ängel skulle ta studenten.

Själva studentandet var väl ungefär som det brukar vara vid sådana tillfällen och det är egentligen inte det jag ska orda så vidare värst mycket om utan snarare vilka processer eventet satte igång hos mig själv.

Jag har ju alltid varit en "duktig flicka", en "spindel i nätet". Jag har satt en ära i att ha koll, ofta vara steget före och göra mig mer eller mindre oumbärlig.  Dels är jag uppfostrad/konkurrerad fram till att vara sådan, dels har det givit mig en form av existensberättingande, ett värde, och en uppskattning som jag nog inte riktigt har känt på något annat vis tidigare i mitt liv.  Jag var aldrig bra för vem jag VAR, bara för vadd jag GJORDE. Ändå har jag aldrig medvetet lidit av prestationsågren, "bara" av konstant stress. En stress som ledde till att jag redan som tonåring hade magkatarr,,,

Men anyhoo...det där beteendet har ju lett till att jag blivit oerhört fixerad vid att göra själv. "Lika bra jag gör det själv så vet jag att det blir ordentligt gjort" typ. Fast mer åt "Lika bra jag gör det själv så blir det som jag har planerat". För planerar gör jag fortfarande, trots att jag envist hävdat motsatsen här i bloggen ett antal gånger- under flera år faktiskt...

Så, vad har det här med studenten att göra?

Jo, i onsdags kunde jag faktiskt SÄGA och rakt ut erkänna att jag har det (ganska självförbrännande) beteendet. Dagarna innan hade jag tagit emot - för att vara jag - ovanligt mycket hjälp, både från släkt, vänner och Exet och faktiskt kunnat låta dem ha tankar och åsikter (även om jag naturligtvis hade sista ordet, nån gräns får det väl ändå vara   ).  Jag kunde på ett ärligt sätt skratta åt mitt eget kontrollbehov och känna att det nog faktiskt, nån gång, ganska snart ska kunna gå att släppa ännu mer på det, utan att bli alldeles konsternerad...

och rara ärtor finns det i den påse som är min värld :)

Som jag skrev igår dök underbara A upp här iförd vedklyvarkläder, redo att rycka in i vedhögen. Dock blev det ju inte så eftersom jag gav mig ut på spontanresa, men idag hörde hon av sig igen och efterfrågade mitt behov av billån och huruvida vi har tillräckligt med stolar att sitta på på onsdag....Det vet jag förmodligen inte förrän på onsdag, men hon lovade iallafall att låna ihop en flock och komma hit med så det känns tryggt :)

Och Ängelen som jag var en aning fundersam över, som hade bjudit hem en väninna över hela helgen när vi bestämt att vi skulle städafixa....hon OCH väninnan satte sjuperfart här i morse. Tillsammans skurade de hela köket, toalett och hall på övervåningen, Ängelens eget rum och dessutom hängde de tvätt och lagade lunch. Så trots min (protest)utflykt i fredags ligger jag rätt väl i fas med vad som verkligen _behöver_ göras inför onsdagen.

Naturligtvis finns det ju alltid MER att göra, men inte fanken blir studenten roligare för Ängelen om jag har slitit ut mig med att putsa fönster, skyffla infarten, högtryckstvätta altanen och dammsuga varenda bok i bokhyllan. Högtryckstvätta hade förresten varit väldigt svårt utan högtryckstvätt    Det är skönt att kunna ha släppt på pedantismen och känna att det är "good- enough" med fullt normal städning och även att ha både ork och tid för att städa, så att jag slipper gå här och tycka att jag bor i en snuskburk...

Så nu är det "bara resten kvar" typ skura av trädgårdsmöbler, låna bil och åka och handla den sista maten samt laga till den. Vilken HIMLA tur att jag inte är rädd för att ta ledigt från jobbet heller, då hade jag aldrig fått det här att funka! Jag är glad över att jag _äntligen_ lärt mig att prioritera mig, mitt och mina framför andra och deras behov.

att jag har ungefär tusen miljoner saker att göra innan det är dags för Ängelens student på onsdag. Fast när tydligen ingen annan in min så kallade "familj" hade lust att arbeta och hjälpa till att förbereda inför detta hallabaloo (bortsett från bästaste A som inte bara erbjöd sig, utan även dök upp i vedklyvarkläder) så beslutade även jag att rymma fältet ett tag. Jag har varit trött och less som f*n ett tag och tänkte att jag förmodligen hade större framtida nytta av en liten utflykt än av att slita häcken av mig. Och när dessutom majoriteten av arbetet som skulle utföras var utomhus och tre vädersiter av tre lovade dagsregn var beslutet alls inte svårt att fatta....

Jag drog till Skåne!

En tiramisu efter den grillade laxen i skenet av levande ljus var en inte alls oangenäm avslutning på dagen!

Min lyxsvit, med rejält utrymme för både rumpa och fötter :)

Sängsällskapet var väl inte det mest upphetsande, men det låg stilla och snarkade inte!

Sämre hotellfrukostar än den här har jag ätit, gröten längs fram är dock icke till mig utan till hotellets lille pickolo!

Södra Esplanaden i Lund förvanlas varje lördagsförmiddag till en låååång loppis. Där gjordes en hel del fynd, både till stora och små.

Eftersom loppisar och shopping ger en oerhörd aptit åkte vi ut till Tirups Örtagård där hotellpiccolon fick smaka av sin pappas "Devils Chocolate cake" och när han var klar med den åt han några bitar kanelfläta och sedan fortsatte han med min "Äpplakaga med cocos". Kaffet och latten fick vi dock behålla för oss själva :)

När vi hade hyggat oss riktigt med fika och solsken i den underbara trädgården tog vi en djöjande runda i örtagården. Jag kände mig manad att köpa två perenner och dessutom ett thé som heter "Stolt och stark" - ett för mig väldigt passande namn....tror jag...

Imorgon är en annan dag och då ska jag städa