....varit ute och "pysslat" med min gräsmatta igen, den lilla godingen. Den tar ungefär 1½ timme att klippa så det är ju bara ett nöjsamt tidsfördriv i jämförelse med att yrkesarbeta. Och min andra lilla hobby, vedhögen, ägnade jag nog en 12-15 timmar åt under långhelgen. Den är ju inte alls nödvändig för min ekonomi och för att jag ska slippa frysa ihjäl i vinter så jag ser den mest som "en kul grej".....

Eller inte.

På samma vis som en kan få en massa funderingar när en klyver ved, kan en få det när en klipper gräs. Dagens funderingar bearbetade härskarmetoder, som tex förminskning och dubbelbestraffningar. Förminskningar...det kan vara allt i från att bli kallad "lilla vän" eller som respons på någt en uttrycker få ett "jaja" till svar - till att få veta mer eller mindre rättframt och medvetet att det en gör inte är värt så mycket, dvs att en "pysslar" eller "roar sig" med saker och ting. Att ens vardagsbekymmer är mindre betungande än andras, oklart varför. Härskartekniker är något som kan användas mer eller mindre medvetet - oavsett vilket är de inte en bra grogrund för några som helst relationer.

En dubbelbestraffning är helt enkelt när en, på grund av sitt mående, undanhålls från något som en förmodligen hade mått bättre av - som till exempel ett telefonsamtal, ett besök eller en hjälpande hand med det som för tillfället känns tungt eller svårt. Sådant agerande kan lätt leda till negativa spiraler, dvs att handligen leder till sämre mående, som bestraffas med ännu en utebliven handling, som leder till ännu sämre mående osv osv.

Jag har utsatts för sådana härskartekniker tidigare, både privat och i yrket, men då kunde jag inte identifiera dem som det utan lät dem påverka mig aoerhört mycket, så mycket att jag klappade ihop under dem. Och det var både en smärtsam och nyttig lärdom men jag gick ur den stärkt i en övertygelse: att aldrig försätta mig i sådana situationer igen, Nu är jag ju inte den enda människan på jorden, så det där med att inte försätta mig är ju inte alltid enkelt att styra - men jag kan välja hur mycket jag vill låta det påverka mig.

Intressant nog har jag funnit att de härskarteknikerna inte riktigt biter på mig. När jag blir förminskad ökar min beslutsamhet att klara mig själv, och jag gör det. Och går stärkt om än något mer cynisk ut ur det. När jag dubbelbestraffas väljer jag andra aktiviteter och tar på så vis inte alltför illa vid mig. Inte sedan jag var föräldraledig har jag - på något sätt, vare sig ekonomiskt eller annat - varit beroende av någon annan människa och har inte för avsikt att bli det. Det kan synas tragiskt, men erfarenheten har - tyvärr - lärt mig att det förmodligen är bäst så, att ensam är - kanske inte starkast  - men banne mig inte svag för det heller.

Tack och lov är jag ju inte rädd för att vara ensam heller. Redan som barn tyckte jag att det var skönt när övriga familjen åkte och tex storhandlade och jag fick vara för mig själv, ensam hemma i några timmar. Skulle jag känna mig ensam så har jag goda vänner, jag har mina fantastiskt sociala och trevliga ungar, jag har min pappa och jag har gåvan att kunna knyta nya sociala kontakter.

Så, vad mynnar då det här blogginlägget ut i? Att jag är en cynisk och bitter kvinna i mina värsta år? Ja, det är kanske enbart en tolkningsfråga. Personligen upplever jag mig som en person som inte tänker låta mig styras av andras göranden och låtanden, en människa som vill fortsätta växa och vara stark på både ut- och insida. En människa som kommer till nya insikter lite då och då - jag tror att det kallas för "utveckling"?