....hända sig att det är oerhört befriande och meditativt att klyva ved.

Ibland kan det hända sig att tankarna far iväg till bara sådant som inte är bra, och grubblar, ältar,

vänder och vrider tills nacken är alldeles sönderbränd av att vara vänd mot solen.

Då kan det hända sig att en vän ringer och undrar om en vill följa med på "nåt slags femtiotalsfest", och då kan det hända att en vill det - trots att femtiotalet inte är ens modell, varken vad gäller kläder eller musk, men bara för att en behöver ta ledigt från de där tankarna lite.

Sen kan det hända att en vän kommer och hämtar en i en riktigt cool bil:      

(schäkta den dåliga vinkeln men regnumret skulle ju inte med liksom)

Och tar en med till det här stället:                    

Där en plötsligt hittar den här affischen:      där det framgår att det då visst inte är nån "liten fest" för klubben för inbördes beundran utan aningen större än så...

Och där en får veta att en går in gratis mot att en sitter i kassan en halvtimme, så det gör en och pratar och skämtar med de som vill betala, och skämtar ännu mer med dem som INTE vill betala...

och sen dansar en som en tok till den där musiken som en aldrig i livet skulle spela hemma på kammaren, men som är så sanslöst medryckande när en står på ett dansgolv framför ett liveband. Åsså träffar en folk, gamla bekanta och nya ansikten, involveras i diskussioner och pratar strunt, dansar lite till och så står han plötsligt där på scenen:    Peter "The Boppers" Jezewski och hans gitarrist:  

å då måste en dansa alldeles jättemycket igen för även om musiken som sagt aldrig skulle spelas hemma numera så minns en ändå när en var ganska liten och The Boppers var HUR stora som HELST hemma i byn så när Peter sjunger "Goodnight sweetheart" så sitter plötsligt varenda ord där igen, som fastspikade i pannan trots att det är dryga 30 år sedan en sjöng den ihop med Peter (då på kassettband) sist.

Och när de spelat fyra extranummer och de påstår sig inte ha mer låtar att spela blir det tyst och stilla på dansbanan, en äldre man kommer fram till en och säger att han såg att en gillade att dansa, beklagar att han inte själv kan på grund av sin förstörda rygg och sedan och frågar om en gillar rock'nroll och en väldigt sanningsenligt svarar: "inte så vidare värst, men jag älskar att dansa"....då skrattar den äldre mannen mycket milt, trycker en försiktig puss på ens panna och sen går en sakta över parkeringen där alla de stora amerikanska bilarna, och pojkarna i olika storlekar med drömmar om de amerikanska idealen står och gasar rejält i väntan på att alla ska komma sig för att packa sig in i de där stora bilarna - där den största friheten är att en inte behöver använda bilbälte...sakta går en leende förbi alla dem och går och lägger sig i loftsängen i:

Och nästa morgon är parkeringen alldeles tom, om en inte räknar alla  urdruckna ölburkar som ligger spridda som glittrande påminnelser om en kväll i glömskans och musikens tecken :)