Vill en så kan en såklart tycka att sista meningen i mitt senaste blogginlägg var hård.

Det kanske den var?

Fast å andra sidan kanske den var fullständigt hypotetisk och endast baserad på den kvardröjande känslan efter en kort och flyktig dröm?

Å tredje sidan kanske det är nyttigt att vara hård ibland?

Å fjärde sidan vet jag nog inte riktigt vad det innebär att vara "hård" - för när det väl blir skaprt läge tar det sällan lång tid innan jag börjar lipa. Ibland av sorg, ibland av ilska och ibland av frustration. Frustrationen kommer sig inte sällan av att jag är så jävla urkass dålig på att formulera mig när det ska pratas känslor. Precis som att andra kan säga "jag har inte växt upp med det" när jag ifrågasätter deras brist på [insert whatever] så skulle jag kunna säga detsamma.

I mitt uppväxthem var de enda godkända känslorna att vara glad och att vara snäll och nöjd.

Jag vet inte om det har format mig till att vara en ständigt arg, elak och missnöjd person,  men jag vet att jag inte känner mig hemma i att ALLTID förväntas vara "glad, kåt och tacksam". Till skillnad från Meatloaf så tycker jag att "one out of three is bad". Tro mig, jag SKULLE vilja vara nöjd lite oftare, men det är ju inte precis något som jag bara helt blankt sådär kan gå och _bestämma mig_ för att vara? Omständigheterna måste ju vara, om inte optimala så åtminstone liiiite mer på min sida?

Aja, jag ville egentligen bara logga in och lugna er, jag KAN känna kärlek och jag KAN ha relationer - jag har ju för böfvelen lyckats laga till tre ungar! Iofs på kortare tid än fem år men jag sa aldrig att jag var bra på LÅNGA relationer!  

Det här är MIN blogg.

MIN ventil.

Kanske inte alltid så rolig eller så givande att läsa - men det är här jag kan ventilera....

Det här är MIN blogg.

MIN ventil.

Kanske inte alltid så rolig eller så givande att läsa - men det är här jag kan ventilera....

och det var dett tag sedan - eller i allafall ett tag sedan jag kom ihåg vad jag drömt.

Nattens dröm var väl inte så där superrolig heller: Jag drömde att jag hade blivit så där hopplöst, handlöst, förtvivlat förälskad i en av mina elevers pappa. En gift, afghansk, nybliven fyrabarnsfar som iofs besvarade mina känslor men som inte på några villkors vis kunde lämna sin familj. Fullständigt fiktivt förstås eftersom jag inte har någon sådan förälder bland mina, men icke desto mindre var känslan av att tvingas avstå från något som jag så oerhört gärna vill ha och ville uppleva så enormt stark när jag vaknade att jag hade rent fysiskt ont i magen.

Om man nu är en sådan som tror på att alla drömmar går att uttyda så undrar jag förstås hur min skulle tolkas. Att kärlek och relationer trots allt inte är för mig?