dagen då min bebis, min minsting, min Ängel skulle ta studenten.

Själva studentandet var väl ungefär som det brukar vara vid sådana tillfällen och det är egentligen inte det jag ska orda så vidare värst mycket om utan snarare vilka processer eventet satte igång hos mig själv.

Jag har ju alltid varit en "duktig flicka", en "spindel i nätet". Jag har satt en ära i att ha koll, ofta vara steget före och göra mig mer eller mindre oumbärlig.  Dels är jag uppfostrad/konkurrerad fram till att vara sådan, dels har det givit mig en form av existensberättingande, ett värde, och en uppskattning som jag nog inte riktigt har känt på något annat vis tidigare i mitt liv.  Jag var aldrig bra för vem jag VAR, bara för vadd jag GJORDE. Ändå har jag aldrig medvetet lidit av prestationsågren, "bara" av konstant stress. En stress som ledde till att jag redan som tonåring hade magkatarr,,,

Men anyhoo...det där beteendet har ju lett till att jag blivit oerhört fixerad vid att göra själv. "Lika bra jag gör det själv så vet jag att det blir ordentligt gjort" typ. Fast mer åt "Lika bra jag gör det själv så blir det som jag har planerat". För planerar gör jag fortfarande, trots att jag envist hävdat motsatsen här i bloggen ett antal gånger- under flera år faktiskt...

Så, vad har det här med studenten att göra?

Jo, i onsdags kunde jag faktiskt SÄGA och rakt ut erkänna att jag har det (ganska självförbrännande) beteendet. Dagarna innan hade jag tagit emot - för att vara jag - ovanligt mycket hjälp, både från släkt, vänner och Exet och faktiskt kunnat låta dem ha tankar och åsikter (även om jag naturligtvis hade sista ordet, nån gräns får det väl ändå vara   ).  Jag kunde på ett ärligt sätt skratta åt mitt eget kontrollbehov och känna att det nog faktiskt, nån gång, ganska snart ska kunna gå att släppa ännu mer på det, utan att bli alldeles konsternerad...