otroligt omtumlande dag!

Både på jobbet, privat och i politiken.

Fick åtminstone laddat ur mig till flera olika personer på flera olika nivåer innan jag gick hem och kan därmed känna ett visst lugn rent yrkesmässigt under helgen.

Stressade vidare till en bokad mammografi och väl på plats kändes åtminstone det initiala besöket betryggande, de som jobbar där är fantastiskt avslappnade kvinnor ?

Hem till eftermiddagskaffe i soffan, framför Jonas Sjöstedt på länk angående LAS, kort och relativt konkreta svar. Tvärsomnade på soffan efter det och vaknade exakt lagom till nyheterna kl 18 och beskedet om att förhandlingarna har strandat. Å ena sidan är jag tacksam för att LO står fast för både sina egna medlemmar och även oss från andra förbund, å andra sidan väcker det en oro över vad som kan hända vid misstroendevotum och eventuellt nyval.

Tittar på Claes Elfsbergs "Sorgen och jag" på SVTplay, där han både ventilerar sin egen upplevelse och pratar med andra efterlevande. Tankeväckande och, tror jag, väldigt viktigt att lyfta och prata mer om.

vad fiiiint det känns att upptäcka att jag, i mitt uppdrag som skyddsombud på arbetsplatsen, har använts som en slags "nyttig idiot" för att man ska kunna göra sig av med (läs: köpa ut) en besvärlig person.

Har resonerat fram och tillbaka med både mig själv och betrodda kollegor och kommit fram till att jag inte kunde ha agerat på annat sätt än det jag gjort, i enlighet med mitt uppdrag, att jag inte rimligtvis kunde ha förväntat mig den här utgången men ändå känner jag mig förbannat skyldig, och dessutom oerhört manipulerad.

Kalla mig gärna naiv, men min utgångspunkt har alltid varit att förutsätta det positiva. Tyvärr finns det efter detta, människor som jag aldrig mer kommer att lita på.

eller inte sova - är egentligen ingen fråga.

Fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag natt har jag sovit som en prinsessa utan ärt, och även en hel del under dagarna när jag varit sjukskriven och "ledig".

Inatt, efter jag bestämt mig för att gå tillbaka och jobba idag, har jag sovit mellan 23 och 01.45 Man skulle å ena sidan kunna säga att det beror på att jag har sovit så mycket att jag inte behövde mer sömn inatt, men å andra sidan säger sömnforskare att man inte kan "bunkra" sömn så...jag är fortsatt ganska säker på att det beror på den inre stress jag känner för min arbetsplats.

Tydligen är jag inte heller ensam om den känslan, i början av veckan var 30% av personalen sjukskriven ?????

Så där som vanligt höst frustrerad öppnade jag Platsbanken och scrollade igenom utbudet. Det var faktiskt ganska digert både i min stad och i de kringliggande kommuner/tätorter som det är rimligt att pendla till. Tyvärr inte inom något som helst område där jag har kunskap och erfarenhet, vilket naturligtvis fick mig att känna mig smått uppgiven och helt inkompetent.

Gud vad duktig jag är på att jobba på min självkänsla ?

När det känns som om alla nerver sitter på utsidan uppfattar jag de allt flera störningar som det innebär att bo i ett flerfamiljshus. Antagligen har de också ökat, för det har varit ett stort ombyte av grannar på sista tiden.

Ett gammalt betonghus från tidigt 60-tal släpper igenom en hel massa ljud, inte enbart dem av spolande kranar och toaletter utan också rediga karlnysningar och gläfsande hundar. När stillsamma Jossan på nb efterträtts av en mamma med två barn i lågstadieålder, och väggivägggrannen som i stort sett aldrig var hemma nu har flyttat till särbon och istället ett ungt par bor där - ja då förändras ljudbilden.

Fast, så ÄR det ju att bo i flerfamiljshus och det har jag alltid räknat med. Grejen är väl det att när det har varit så lugnt som här och sedan inte längre är det, det är då det blir tufft. Men det som alltid har irriterat mig från dag 1 är alla tomgångskörare på parkeringen precis nedanför min balkong. Oavsett hur mina nya grannar kommer att vara så slipper jag iallafall tomgångskörare på nästa ställe ??

Nej, så blev det inte. Jag hade verkligen tänkt gå och jobba idag men efter en natt av ömsevis kaosdrömmar och toalettbesök insåg jag att det inte skulle bli så. Mailade jobbet, stängde av larmet och sov till halv elva!

Har fortfarande samma tryck över huvudet, illamående och allmänna underliga känsla av att vara liksom...frånvarande. Hematologöverläkaren hävdar bestämt att mina extremt låga Ferritinvärden inte är något att oroa sig över, så länge mitt Hb är inom normalspannet. Istället för att ge en intravenös behandling tycker han att jag ska experimentera med vad han kallar "lågdos" av järntabletter. Jag hör och lyder, men är tyvärr skeptisk.

Jag har aldrig haft någon åldersnoja, men detta är väl nackdelen med att bli äldre; de krämpor som smyger sig på.

  Jomen det är ju som vanligt. 

Tog tag i att engagera mig politiskt, och det är mestadels trevligt men när det blir käbbel är det inte trevligt. Och det blir käbbel - märkligt nog inte om de politiska frågorna utan om trivialiteter. Vem, vad, när, hur, varför på vårt lokala plan - när jag påtalar det eller försöker gjuta olja på vågorna är det alltid någon som måste ifrågasätta även det. Vet inte om jag orkar. 

På jobbet är det också som vanligt - det finns alltid någon annan, mer kompetent för uppdraget som ska handha det. Sen kan jag fylla på, fylla ut, vara staffage medan den där andra kompetenta får credden. Och lönen. På två år har jag tillfrågats om fem, eller kanske sex olika uppdrag och alla utom ett har runnit ut i sanden, eller bakom min rygg tilldelats någon annan. Det sista tackade jag nej till, när jag upptäckt att man avsåg att ersätta mig efter en viss tid, dvs när jag hållit skutan flytande tillräckligt länge för att de skulle kunna hitta den där "kompetenta" personen man på riktigt ville ha. 

Idag dök ytterligare en sån där grej upp, jag har fått göra förberedelserna och sen kommer "en duktig" och ska göra det som kommer att synas. Det hette att hen skulle kontakta mig, oklart varför - så jag ställde faktiskt frågan. Om hen nu kan allt det där, varför ska jag ens blandas in 🤷🏻‍♀️ Svaret jag fick var "okej, jag löser det".

Aha, det var så viktig jag var, för den här grejen också. Fint, då vet jag 👍🏼

Wow. 

Två år senare, och efter att har provat ett nästan oändligt antal kombinationer av användarnamn och lösenord lyckades jag till och med logga in. 

Sett till historiken bloggar jag tydligen mest när livet är mindre positivt. Troligtvis därför jag är här nu igen 😏🤷🏻‍♀️ Som vanligt är naturligtvis inte allt dåligt, det är bara det att det _känns_ så, och det är för att det är höst! Oktober och november är mina absolut allra sämsta månader, oavsett vad som händer då - jag har alltid en dipp då. I år tyckte jag att jag hade förberett mig mentalt, men tydligen  var det inte fullt tillräckligt. Det krävs bara några egentligen ganska små saker så tippar jag över kanten. 

Så bra att jag hittade tillbaka till bloggen, så kanske folk irl  slipper höra mig klaga 😊