Kanske ett inlägg om att det känns som om jag har en hoptjorvad trädgårdsslang istället för hjärna i huvudet.

Det är lite för mycket just hela tiden känns det som, och när en sak stillar sig så blossar någon ny upp, och jag har alldeles för svårt att släppa vissa saker, för svårt för att det ska vara riktigt bra för mig. På gott och ont har jag till exempel satt ned foten, lagt ribban, stått på mig kanske lite _för_ rejält mot nya chefen...men som en kollega sa idag så är vi lite för gamla, kunniga, självständiga och allmänt kompetenta för att låta någon bossa med oss. Jag tänker inte låta chefen bygga upp sitt ego på bekostnad av min (alltför länge sviktande) självkänsla och som vår arbetsplats har sett ut alldeles för länge så hade vi behövt en starkare ledning, en tydligare ledning och eftersom vår högste chef gick emot alla fackets och medarbetarnas rekommendationer och tillsatte den sökande som vi hade _minst_ tilltro till så har vi nu den chef vi har och får hantera den situationen på de sätt som det går...

Och på hemmaplan...tja, jag tog mig till årsmötet för gamla vanliga kören och sitter kvar som styrelseledamot, och blir lika orimligt irriterad på de som har med sig sina småbarn. Barn som liksom.....stör. Stör genom att springa omkrign, klättra på möbler, knuffa på körsångare, prata högt, "sjunga med" i sångerna, kräva uppmärksamhet av både förälder och andra sångare. Och jag vet - det ÄR ju så barn fungerar, det säger jag ingenting om. Jag säger att föräldern kanske inte ska gå på körövning mellan kl 19 och 21 om föräldern har en fyraåring som är supertrött och rastlös redan efter en kvart. Vi får se vad som händer....

Jag tog mig också iväg till terminsuppstarten av gospelkören och måste säga att jag inte fick lika stark känsla av "klubben för inbördes" som jag fick i höstas. Om jag lyckas hålla kolla på alla när och hur och var under våren så kan jag nog kanske hänga med och sjunga där :)  

Mitt försök att vara social har också gått hyfsat bra, även om det tar på krafterna. Var på vin- och ostkväll med vän en fredag, träffade son + sambo en eftermiddag, hade med en vän på gospelövning, har messat longlostvän om att ses, chattat med annan vän samt bjudit son på middag på torsdag. Och försöker att överleva att bo ihop med enormt nedslagen, snudd på deprimerad dotter. Jag förstår att det är tungt att bli dumpad och bostadslös på ett bräde, samt att oron över sysselsättningen ökar ju närmare slutdatum hon kommer - men att därför bete sig som en hormonstyrd 13-åring igen, det är verkligen inte okej. Men det är en sjukt svår diskussion att ta....

Liksom de allra flesta diskussioner som gäller mellanmänskliga relationer.  Och om det säger jag inte mer, för säger jag A så leder det snart till C och dithän orkar jag verkligen inte ikväll. Den där trassliga trädgårdsslangen i vindskupan behöver nämligen vila, så det ska jag göra nu!