Trots att jag inte har för avsikt att arbeta imorgon heller smög jag ut idag - främst för att alla slags skåp för mat var tomma, men även b/c feberfri och oändligt rastlös och för att min stora dumma järna då tyckte att det verkade lämpligt att uppmana mig att städa eftersom jag "ändå är hemma". Jag bemästrade alltså städmanin med att ge mig ut i jakt på mat....och medan jag ändå var ute så passade jag på att ta en liiiiten sväng in på den där närbelägna loppisen som bara har öppet vissa utvalda dagar...

Och där fann jag mig stirrande på en person. Jag kände inte igen hårfägen, jag kände inte igen den medföljande barnvagnen med innehåll och jag kände inte igen sällskapet - men jag kände igen ansiktet och ansiktet kände uppenbarligen igen mig efter ett par gångers tittande för vi hälsade leende på varandra innan jag gick därifrån med en förvirrad tanke i huvudet: vem fasen var det jag hade hälsat på?

Det är för mig inget nytt fenomen, jag kan känna igen männiksor och till och med prata glatt och intetsägande med dem en god stund utan att ha den blekaste aning om vilka de är - allra oftast för att de förmodligen befinner sig på "fel" plats.

Jag har pratat engagerat med fd skolsköterskans hustru och imaginärt gnuggat alla knölar för att komma på vem hon är - och sent omsider fått veta att hon arbetar i vår lokala HM- butik .

Jag har svarat till intet förpliktigande på lottförsäljaren i scouternas monter på julmarknaden - och i efterhand fått besked om att det var T.S chefs fru jag svamlat med.

Jag har skrattat ihop med Storesonens kompis morsa - och i efterhand upptäckt att vi jobbat ihop nån gång nånstans.

Jag har i förbigående kastat "hur är det jotack bra" -repliker till en person som jag tydligen utbytt ganska djupa förtroenden med under en jobbig jobb-natt några dagar tidigare.

Jag har skakat av mig folk på puben med ett "du jag måste gå" när det sedan visat sig vara någon jag vuxenstuderat ihop med.

Jag kan se folk på lokalnyheterna och känna att det är någon jag borde veta vem det är utöver "sett på tv".

Det är tydligen någon slags variant på "ansiktsblindhet" som jag har fått veta faktiskt är något en kan ha, och inte ett hitte-på för att skyal över att en är totalt ointresserad av folk....så vad ska vi kalla min variant? "Felpersonpåfelplatsdemens" kanske? Nu tror ni förmodligen att jag raljerar kring detta, men det kan i vissa lägen faktiskt vara ett dilemma, det finns de som tror att jag är överlägsen, skitviktig, nonchalant och inte bryr mig om dem, men så är det verkligen inte.

Om det är något jag önskar är det att jag skulle vara mer förmögen till att skapa (djupa) relationer med andra människor, men dels är jag för osäker på mig själv och dels har jag då det här dilemmat. Det är ju inte så enkelt att skapa relationer med människor som en inte kommer ihåg vilka de är?