Jag har alltid varit en social och utåtriktad person, mitt brukade säga att jag var ett socialt monster eftersom jag tyckte så mycket om att umgås med, prata, konnekta med människor i alla möjliga och omöjliga situationer, och han ogillade det starkt (både att göra det själv och att jag gjorde det) men de senaste åren har jag upptäckt att jag blivit sämre och sämre på det.

Till viss del berodde det på rent praktiska skäl, när jag bodde i det lilla gula huset på landet och helt plötsligt inte längre hade något fortskaffningsmedel utöver apostlahästar, cykel och en glest bemannad busslinje. Då var det av nödtvång, men efter flytten till Lilla Byn vid Havet där ingen ville umgås med mig, och där ingen (läs: T) gjorde något för att bidra till att utöka min sfär och därefter tillbakaflytten till inhysesrummet i källaren där jag liksom inte kunde ta emot gäster och underhålla har mina sociala skills sorgligt eftersatts - jag har nästan tappat dem?

Sett så här i perspektiv har det varit en nedåtgående spiral sedan ganska långt tid alltså, delsvis beroende på nödtvång men även på mående (dithän tänker jag inte gå idag, det räcker att jag har grubblat och spelat upp både mono- och dialoger i mitt eget huvud de senaste dagarna) så häromdagen bestämde jag mig för att jag måste börja vårde det där mellanmänskliga relationerna så sagt och gjort, jag skrev på Messenger till min svärdotter som fyller år idag och frågade om jag fick bjuda ut henne på en födelsedagsfika. Det fick jag, men hon hade en hemtenta att slutföra först och bad att få återkomma - vilket hon gjorde i morse för att berätta att hon var klar med tentan och redo för fika - ledig på förmiddagen men inte på eftermiddagen.

När jag svarade med ett rappt "grattis till det också - var och när ska vi ses" var hon inte online men när hon återkom någon timme senare var det med beskedet att hon måste avboka, mamma var på väg för att gratta. Och inte för det, jag kan förstå att hon vill prioritera mamma (även om vi faktiskt kunde ha setts alla tre - hon har varit sambo med StoreSon i flera år och jag har hittills aldrig träffat mina in-laws trots att den unga damen ifråga ofta påtalar hur viktigt det är med släkten...hennes släkt får jag väl förmoda då?) men det kändes ärligt talat ganska surt att bli dissad så där i sista sekunden. Ja, faktiskt mer än "surt" - det tog på självkänslan helt enkelt.

Ungefär lika mycket som när jag ser andra svärdottern lägga ut frågan om "nån som vill fika idag" på både Facebook och Instagram utan att få svar och hon vet att jag är hemma och skulle älska att få träffa iallafall barnbarnet. Men det är väl en insikt jag behöver komma till - att jag är sistahandsvalet, som så många gånger tidigare. Jag vet bara inte hur en gör för att den insikten inte ska svida?