Det händer inte sällan att jag stöter på personer i 25-årsåldern som är alldeles upprörda över sina liv. Inte så att de råkat ut för katastrofer, obotliga skador, dödliga sjukdomar och annat oåterkalleligt utan de är mer lätt hysteriska över att de "inte kommit nånstans" i livet. För dem som säger så är "kommit nånstans" synonymt med ha en partner, eget boende, barn, högre utbildning och (dröm)jobb och gärna både en hyfsat ny bil och en sparad slant på bank eller i värdepapper.

De tycker liksom att livet har sprungit ifrån dem, att de inte är speciellt lyckade och är genuint bedrövade över det. Det tycker jag är djupt tragiskt. För vad är det de jagar, eller snarare varför jagar de? Det är ju helt sant att det de räknar upp är vad samhället kallar för "norm" och det är det vi luras av media, konst, litteratur, varandra och kanske främst reklamen att tro är det enda rätta sättet att leva.

Det är det inte. Det är ETT sätt att leva, men "rätt" och "fel" finns inte. De (vi) jagar efter en chimär, ett luftslott och inget om på något sätt vare sig garanterar evig lycka eller är "fullbordan". Förmodligen är jag ett superdåligt exempel, men jag brukar hänvisa till mig själv när jag hör dem ifrågasätta sina liv och påstå att de "har ingenting fastän jag redan är 26". Vad är det en _ska ha_ egentligen då?

Jag är snart 50, även om jag inte riktigt förstår vart de åren kommer ifrån   Jag gjorde sådär som en "ska", på sätt och vis....träffade en man (pojke) skaffade barn, bil, hus och så småningom en universitetsutbildning och ett jobb och borde då alltså ha levt happily ever after? Fast....så blev det ju inte. Jag skilde mig och blev av med både hus, bil, hund, till vis del ungarna och även (på grund av stressutmattning) även jobbet. Drog på mig skulder, bodde i hyreslägenhet på ekonomiskt bistånd och verkligen hankade mig fram.

Fick nytt jobb, träffade ny man, hyrde ett charmigt litet hus men tog tjänstledigt för att flytta och köpte ett nytt hus. Fick inget nytt jobb, avsluade tjänstledigheten, återgick till gamla jobbet, flyttade hem och bodde inackorderad i en källare. Betade av skulderna, köpte ny (gammal) bil och fick äntligen tag på en lägenhet på förstahandskontrakt.Jobbar heltid, funderar på att kompetensutveckla med fördjupade studier, är särbo. Har fortfarande skulder - dock mest till CSN - och fortfarande inga pengar på banken eller i värdepapper. Men ett underbart litet barnbarn!!

Vad vill jag ha sagt med det då?

Jomen typ att livet är ständigt föränderligt - det finns liksom ingen "målgång", inget snöre att spräcka, ingen stol att slå sig ned på och pusta ut och känna att en "nått fram"....ör allt kan hända, och gör förmodligen också, även om du till och med bestämt dig för att du "gått i mål" med din partner, ert hus, era barn och bil. Är du nöjd och glad med det så är jag också glad och nöjd för din skull, men därmed verkligen inte sagt att dina livsval är "de rätta" och något som du får lov att framhålla som "det en ska göra" så att det sitter människor runt om i vårt land och känner sig misslyckade, ofullkomliga för att de inte har det som du....