Nåja, så överambitiöst var det väl inte precis i morse....det kändes fullständigt orimligt att det redan har gått sex semesterveckor och att det var dags att jobba igen. Jag var ändå förvånansvärt pigg när klockan ringde vid 05.45, men det gick över framåt 9-tiden   

Tyvärr var exakt all pigghet bortblåst när det var dags att gå hem, vi fick en hel del tunga beslut att hantera under dagen.  Först och främst fick vi veta att tre kollegor sagt upp sig/tagit tjänstledigt under semestern och att vakanserna inte är tillsatta. Två av medarbetarna är långtidssjukskrivna, den ena i sviterna efter en bilolycka som hen haft svårt att repa sig ifrån, med mycket följdbekymmer. Den andra har, efter att ha varit krasslig av och till under försommaren och fått en massa underliga symptom under semestern, äntligen gått till läkare och där snabbt diagnosticerats med  leukemi. Det är så fruktansvärt så att jag inte finner ord för det.

Ovanpå detta kommer det faktum att det på högre ort har tillsatts nya personer som inte har någon tidigare inblick i vår verksamhet och som nu alltså ska lägga tid på att sätta sig in i den och som grädde på moset har vi fått en arbetsbelastning som ökat med ungefär en tredjedel. Hur vi ska kunna utföra vårt jobb och bedriva en fungerande verksamhet i lokaler som redan tidigare var för små och olämpliga, med decimerad personalstyrka och den modlöshet som dök upp i kölvattnet av alla negativa besked vet jag verkligen inte....

On the bright side note är dock att den lilla Escrutten, som jag i lördags trodde enbart var att skatta åt förgängelsen i och med en kapsejsad generator (och en uråldrig årsmodell) är räddad! En del av min egen privata räddningsstyrka - i det här fallet bestående av äldste sonen och Lillefar - ryckte in som de hjältar de är och inte bara snabbt och effektivt skakade fram en reservdel, de gjorde det till ett oerhört facilt pris, samt skruvade dit den och levererade hem bilen tillbaka på parkeringsplatsen. Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har dem, och en del andra som finns till för mig   

En annan sak (?) jag har är nya grannar. De hade gärna kunnat få bo kvar där de bodde innan. De (kedje)röker på balkongen, och har inte riktigt samma dygnsrytm som jag, plus att ingen har lärt dem hur en _stänger_ en dörr utan att SMÄLLA igen den. Jag vet inte jag, visst är det så det är att bo i flerfamiljshus, då lever du inpå en massa andra människor och får anpassa dig och gilla läget. Men de kanske också får gilla läget och anpassa sig efter att bo i flerfamiljshus? Tja, det är inte läge att klaga hos värden, eller ringa störningsjour...men liiiiite tystare kan de gärna få vara    Mjaha, det var väl ungefär det jag ville svamla om idag, så tack för mig - godnatt och sov gott!