Jag är ju en ganska obekväm liten person, och jag antar att det var det kollegorna hade i åtanke när de beslöt att återinsätta mig som arbetsplatsombud - att få någon som vågar framföra åsikter och stå för dem.

Men jag vet inte, när vi arbetstagare kan lägga mer tid på att hålla koll på, ifrågasätta, och klaga på varandra än på att gå samman och föra fram våra tankar till arbetsgivaren...är det inte fel någonstans då? Jag brukar säga att individuell lönesättning är det bästa som har hänt arbetsköparna, och på min arbetsplats har vi dessutom fyra olika anställningsformer inom ramen för en tillsvidareanställning. Dessa olika villkor, både löne-, arbetstids- och villkorsmässigt skapar en hel massa onödiga konflikter på jobbet - och så länge var och en håller hårt på sitt eget och inte vill riskera något så kommer vi ingenstans i några som helst diskussioner. 

Att våra MBL på arbetsplatsen dessutom mer har formen av "ledningen informerar" än diskussioner och förhandlingar, ja det visar ju på hur flata vi har blivit. Agendan för varje möte brukar dessutom komma ut tidigast dagen innan, så att hinna sätta sig in i ärendena är närmast ogörligt, och därmed har jag sällan något att säga om dem - och att be att få bordlägga för att undersöka närmare kommer sällan på fråga eftersom alla ärenden alltid är i tidsnöd...vilket i sig innebär att rätten till MBL har blivit en tumme, som han sa Mäster Skräddare.

En ombudslunch har jag hunnit med i dag också. Den var väl inte så oerhört givande men jag tror och hoppas att de ska bli det i takt med att vår hyfsat nyblivna ordförande blir varm(are) i kläderna. På gott och ont på en liten ort så känner folk varnadra, och det blir alldeles för mycket skvaller - i och för sig ombuds/fack/arbetsrelaterat, men ändå. Tyvärr upplever jag att facket av idag blivit uttunnat, flatare, mer uddlöst än vad det varit förr om åren. Jag undrar så vad det beror på - vad tror du? Förresten - du är väl med i facket?