kan en vara det samtidigt?

Som barn var jag nästintill sjukligt blyg och självmedveten - jag gömde mig gärna bakom mammas ben när tantsläktingarna ville prata, knipa i kinderna och påtala eventuella likheter - antingen med mamma eller med pappa, främst beroende på vilken sida av släkten tanterna själva befann sig...sen släppte det successivt under skoltiden men jag minns fortfarande när det _verkligen_ släppte. Eller ja, jag minns inte när, men jag minns tillfället - jag stod på postkontoret i min lilla hemby och våade för första gången i mitt liv själv ta initiativ till att säga något mer än ett tyst "tack" till kassörskan. Sedan den dagen har det liksom flödat, flödat över ibland. Jag har pratat i alla sammanhang, i alla miljöer, med allt och alla, kända och okända, fått beröm och skäll för mitt myckna pratande och nu har det tagit slut.

Inte riktigt dock, det är ju inte så att jag blivit stum precis men något har hänt. Måste jag så måste jag, jag gör de med bravur på jobbet och i sammanhang då det krävs av mig men jag kan gå ut ur rum, gå omvägar, titta åt annat håll och låtsas inte se för att slippa prata med folk. Idag i ett socialt sammanhang fanns där två personer som kommit enbart för min skull och det låg som en tyngd på mig att jag måste ägna mig åt dem - men jag gör det, och jag gör det utan att låta dem märka att det väcker olust hos mig men jag mår inte väl av det.

Men det märkligaste av allt är ändå att trots att jag inte vill, och inte mår väl så sitter jag ofta, alltför ofta och längtar efter att få vara social. Jag tittar över till grannen och ser hur många som går in genom den trivsamt upplysta entrén och känner mig utanför - men vet att jag hade aldrig orkat delta. Jag hörde väninnan berätta om kvällens "lilla middagsbjudning" och blev ledsen att jag inte var inviterad - men när hon ringde en stund senare och bannade sig själv för att hon inte omedelbart tänkt på mig så tackade jag nej. Inte av tjurighet, inte alls, utan av ren och skär trötthet - bjudningen skulle innehålla både nya människor och små barn och jag är väl medveten om att jag inte orkar....

Det är en oerhört underlig dubbel och kluven känsla, att vilja men inte vilja.

Och det får mig att fundera på om det verkligen ÄR så som jag tänker, att jag blivit mer introvert med åldern eller om det handlar om andra saker, om det där "allmänna måendet" igen och hur jag isåfall kommer tillrätta med det? Lite skämtsamt säger jag att "det blir bra efter den 2:e maj", dvs när jag flyttar - men naturligtvis är jag medveten om att inget blir "bra" som genom ett trollslag. Anyhoo så skulle det onekligen vara skönt att känna sig pigg igen, nån gång?