som det hyfsat nya ordspråket säger:

"Life sucks - and then you die"

Det har varit dödsfall bland män i yngre medelåldern i min sk partners bekantskapskrets de senaste månaderna. Två av dem var självförvållade, och ärligt talat tog jag genast detsamma för givet för ett tredje  b/c reasons. I skrivande stund vet jag inte fullt ut vad som hänt, och det kanske verkar cyniskt att blogga om en sådan sak, men för mig innebär det faktum att jag skriver om det att det blir hanterbart, mer verkligt. Jag får processa det, bearbeta och fundera. Bli lite uppgiven, relatera - ja, känna alla de där känslorna som en känner vid oväntade dödsfall.

Ännu mer cyniskt kan jag säga att det är på ett rätt distansierat känslomässigt vis jag berörs, det är inte personer som jag har (haft) någon speciell relation med men icke deso mindre berör det mig. I högre utsträckning berör det mig att har för tillfället inte har någon som helst förmåga att stötta den person som i större utsträckning än mig är känslomässigt berörd av det som hänt. Jag kan liksom inte finns där, inte stötta, trösta, hjälpa. Jag har inte den förmågan nu, inte den känslan är jag rädd för....

Och det underliga är, att jag på ett lika distansierat sätt kan se - liksom utifrån - att jag "borde" agera på ett visst sätt, och att jag på något semi-professionellt plan kan uppleva att det är underligt, och jag blir medveten om att jag....kanske åtminstone "borde" ha dåligt samvete för mitt bristande stöd. Men samtidigt som jag känner så, så känner jag också att jag gör det igen: prioriterar mig, och vad som funkar bäst för mig.

Krasst?

Ja, förmodligen - och då får det vara så.