kom jag till att titta över mina tidigare inlägg här i bloggen. Såg att jag skrev i mars 2014, om min förestående flytt till Byn vid Havet, och om mitt jobsökande och om mina tankar kring detta, hur tveksam jag var. Sen blev det tyst......och tyst förblev det ända till ett helt "normalt" inlägg i november -15.

Jag vet ju vara jag var, och hur jag mådde under den tysta perioden men har inte tänkt på hur signifikativt det är för ordbajsaren Catten att inte säga ens "flasklock" under så lång tid.....och att jag inte tänkt på det är ju skrämmande i sig egentligen. 

Ja fy fanken, sett i perspektiv så var det väl inte det klokaste och mest genomtänkta jag gjort i mitt liv, men nu har jag iallfall provat och vet hur det var. Ja, JAG har provat och JAG har också fått betala, och kommer att få betala även i fortsättningen. Det känns också signifikativt för mitt liv - att det är jag som blir biten i svansen till slut. I en sluten grupp på Facebook skrev jag idag att jag "har slutat med cis-män" eftersom de är "lika krävande som småbarn, lika oförstående som katter och lika bekräftelsekåta som hundar" och att jag inte orkar med det. 

Det är ganska sant. Jag har verkligen inte ork. Självklart vill alla ha och behöver någon som finns till för dem och stöttar dem men jag varken vill eller orkar vara den som stöttar men inte får något igen. Eller rättelse: bara får igen det den andre vill ge, inte det jag vill ha/behöver. Då kan det lika gärna kvitta. Nu ska jag gå och äta ost och dricka vin hos A, det känns som en helt perfekt avslutning på den här arbetsveckan - men hens även i vanliga fall jäkligt gnälliga tonåring är hemma med magsjuka (som iofs aldrig drabbar mig), så vi får väl se hur trivsamt det blir....