Kalla mig gärna konservativ surkärring, idag känner jag mig verkligen som en sådan.

För några månader sedan blev jag inbjuden till ett evenemang, en så kallad "baby shower". Det är inte ett evenemang, eller en tradition som jag uppskattar men b/c reasons - jag är den blivande farmodern) kände jag mig nödd och tvungen att gå.

Det blev ungefär exakt så illa som jag var rädd för. Vi var bjudna till kl 14.00 och jag anlände 14.02 till ett hus pyntat och dukat i blått, blått och blått, eftersom de tagti reda på att det blir en pojke. Då hade redan ett antal personer kommit och jag gick runt (som jag är uppfostrad till) och handhälsade och presenterade mig som "Catten, mamma till XX". De 10% som alls svarade mumlade på sin höjd ett "hej", ingen responderade med sitt namn...oavsett ålder.

Den blivande mamman, tillika min svärdotter, stod i köket och pratade med sin mamma och - vad jag senare förstod - sina tre systrar och vi övriga  - som inte kände varandra - satt eller stod i sällskapsrummet, och alla utom jag pillade med sina mobiler. När vi suttit i relativ tystnad  i ca 40 minuter sa väninnan som arrangerar det hela att "nej, nu fikar vi, NN jobbar ju till 15. 00 så vi kan inte vänta på hen". Så bjöds vi till ett fördigdukat fikabord där sju sorters (köpe)kakor stått framme sedan vi kom. Alla med choklad i, vilken tur att jag gillar det... *ler torrt, lika torrt som kakorna*

Jag var en av dem som satte mig först, och ingen vågade/ville sätta sig på någon av platserna intill mig - trots att de två personer som satt sig vid bordets kortända påtalade att de "kände sig utanför" och jag erbjöd dem att flytta närmare mig....så började vi fika, i lika grav-lik tystnad som tidigare, vare sig värdinnan eller arrangören gjorde några större ansatser till att försöka starta konversationer och mamman och systrarna pratade enbart sinsemellan vid sin ände av bordet....

Så min sociala kompetens fick kicka in, trots att jag verkligen inte ville och snart hade vi faktiskt ett hyfsat trevligt samtal om ditt och datt - lagom för främlingar i påtvingad närhet. Tyvärr, tyvärr haglade tjockisskämten och snacket om att "äta nyttigt" medan vi fikade, tårtan var i form av ett par bröst (?!) och det påpekades att "pojkar är pojkar" och "pojkar är som sina pappor". Under presentöppningen framgick återigen att det är en pojke som väntas, och då måste allting vara blått. Min gåva i form av sagoböcker (tyyyyypiskt Catten att ge böcker) kom i ett svart-vitt omslagspapper (tyyyyyypisk Catten att välja bort blått) lades snabbt åt sidan till förmån för nappar med texten "pappas pojke", en nappflaska med blå hatt, en sparkdräkt i form av en frack komplett med fluga, en annan sparkdräkt med påtryckta hängslen , ytterligare en sparkkdräkt med superhjältar och uttryck som "kablam", "pow" och "tjoff" tryckt på, ett pyttelitet par blåa inneskor, en talltik och sked med blå dekor, en blå mjukiskanin och till slut en fluffig vackert röd uteoverall, som åtföljdes av orden "förhoppningsvis vet han ändå om att han är en pojke"   

För övrigt förevisades barnrummet, med blåmålade väggar, svartmålad spjälsäng, grön och blå matta, beige fåtölj och gåstol i form av en racerbil. Barnvagnen, en kombivagn, är såklart mörkblå....

Och ja, ni som förstår - ni förstår. Ni som inte förstår...ta en funderare på vad det innebär att redan som nyfödd ha en roll som en förväntas växa in i.