....det här med dödsfall och begravning skulle nog vara typ tusen gånger lättare, och enklare, om inte folk vore sådana giriga jävla rövar.

Att sitta i samtal med begravningsentrepenörerna, hemma i deras eget ägandes "finrum" i villan - komplett med fotografier från familjens alla bröllop och barndop - och med hund och barnbarn som pockar på uppmärksamhet....och med en av entrepenörerna föredragande EXAKT varenda siffra som han jämför mellan sin egen och en konkurrerande firma....det kändes inte helt okej.

Att sedan ha ett av den avlidnes ex i telefon ett antal gånger på en helg, diskuterande pengar till barnen, värdet på kvarlåtenskapen, vem av arvingarna som ska ha vad osv osv kändes inte heller så himla upplyftande. Dessutom ringde hyresvärden ett antal gånger och var även han noga med att påtala att han lånat ut pengar. Inte för att jag ska klaga i den bemärkelsen, jag behövde tack och lov inte prata med någon av dem men att ens ringa, att ens tänka tanken bara dagar efter det att någon som en påstår sig tycka om, ja rent av älska har gått bort oerhört hastigt och fullständigt oväntat - det är för mig fullständigt absurt!

Men det är nog så sant som det är sagt - pengar tar fram det sämsta i människan. Intressant nog är det ingen av dem som erbjudit sig att lyfta ett finger för att hjälpa till med all struktur och allt jobb kring dödsfallet och begravningen, nej det är ju bara bra om "nån annan" sköter.  Samtidigt som det är oerhört glädjande att se hur många som uppenbarligen uppskattade min bortgågne "svåger" så är det minst lika sorgligt att uppleva hur få som faktiskt erbjuder stöd och hjälp till den/de som både sörjer och ska göra allt arbetet för att "reda upp" ett avslutat liv.

Men det är väl också ett talesätt som är sant: "snacka går ju"