väl börjat fundera så känns det plötsligt helt legitimt att känna dig som om det ligger en rejält genomblöt yllefilt över hela ditt väsen. Och det blir okej att komma hem från jobbet och må fredagsbra och sen läsa en bloggkommentar på nätet och trilla ned i den djupaste av gropar.

Det blir inte fullt så fyllt av samvetskval att inte åka på tvärs för att umgås, även om det är tråkigt. Men det tråkiga är då AVSTÅNDET och resandet i sig, inte du personligen och inte ditt val att låta bli att åka. Det är inte DU som ska skuldbeläggas.

Det blir okej att sitta i timmar framför datorn och egentligen bara stirra efter att ha spenderat en hel dag i en av de mest rör(l)iga arbetsmiljöer som finns.

Det blir liksom okej att vara jag.

kan vara oerhört givande.

De som senast sökt via google och hamnat på min blogg är nog dock inte helt nöjda.

En har sökt på "Ernst-Hugo järegård + prostatacancer". E-H har jag förmodligen nämnt en enda gång, med tanke på att han är/var något av det obehagligaste som finns. Redan som barn var jag rädd för honom. Som vuxen kan jag förnuftsmässigt inse att han var en begåvad skådespelare, men usch vad läskig! 

Prostatacancer har jag också lyft. Har skrivit om hur jag inte kan förstå hur män kan vara så rädda för ett stick i fingret - för det är ju faktiskt ett enkelt blodprov nu för tiden, inga plasthandskeklädda fingrar i rektum. Och förresten, vi kvinnor har fått både fingrar och metallföremål uppkörda i våra underliv och våra bröst fullständigt utplattade i långliga tider för att kontrollera vår hälsa så: *utmaning*

Nästa googling var "kan man gå svartklädd på dop som mamma". Jag antar att det är en osäker Familjelivsmamma som har googlt den frågan. ALLA andra vet att helsvart är okej i ALLA lägen.  

mitt förra inlägg rätt nu.

Det är ju absolut inte så att du bara ger och ger, och aldrig får något igen. Du har människor omkring dig som tillför värden i ditt liv, annars skulle du inte härda ut. Men när du har den bakgrunden du har, så innebär det också att du har svårt att ta emot det du får från dem. Eller...kanske inte "svårt att ta emot" men svårt att till 100% uppskatta och glädjas, för du vet av erfarenhet att det med all säkerhet kommer nåt surt efteråt. Eller för att din uppväxt inneburit att du har svårt att tro att du är värd det du ges.

Din förhoppning är att omvärlden inte tolkar det som det du upplever själv: att du aldrig är nöjd, utan istället kan se att det kan finnas bakomliggande orsaker.