Jag har - som ni säkert har förstått - haft ett långt, fantastiskt semesteruppehåll och levt massor IRL.

Det var min första "riktiga" semester sedan 2005 och det har naturligtvis varit en upplevelse - den blev lite extra lång också: sex veckor, mest beroende på att jag avslutade en anställning på min arbetsplats den siste juni, och gick på en ny på samma arbetsplats igår. Det där med nya anställning kommer jag förmodligen få tillfälle att återkomma till, idag handlar det om semestern....

Den har som sagt varit lite speciell, kanske främst för att det är den längsta sammanhängande period EVER som Älskot och jag typ "levt" ihop. Inte HELA semestern, det hade väl varit aningen för lyxigt, men åtminstone och iallafall tre av veckorna har vi levt nåt som nästan har liknat ett normalt och vanligt liv. Ett vanligt liv där en gör sådana där vardagliga och vanliga saker tillsammans som en del vill slippa helt och som en del anser är det som är "att leva tillsammans"; somna, äta frukost, vara osams om val av tv-kanal, bära ut sopor, gå och lägga sig på olika tider, äta sin egen favoritmat, åka på utflykt, diska - ja ni fattar va? Och grejen är ju egentligen inte att göra alla de där sakerna, de gör vi ju i vanliga fall också  men de här tre veckorna blev de så mycket mindre kravfyllda.

Ur den synvinkeln att när vi "bara" ses på helgerna så kan jag ibland känna en press att allt ska vara så "bra" och så fint, mysigt och trevligt hela tiden. Jag ÄR ingen fin och trevlig person, jag har behov av att få grotta ned mig ibland, av att få vara introvert och tyst. Och det får jag ju vara, det är ju inte det - men det känns ju alltid som ett sådant slöseri med tid att vara det, när vi har så lite tid tillsammans...och att hoppa över att ses en hel helg för att jag är sådan på fredagkvällen är ju ännu mer slöseri med tid liksom. Det är en lika olöslig ekvation som "flytta-hit-eller-flytta- dit" ickediskussionen som jag lagt ned i brist på konstruktivitet.

Anyhoo ska jag inte börja gnälla om den saken nu, när sommaren varit så bra, och jag faktiskt kunnat vara betydligt mer trevlig och sams än vad jag själv trodde att jag skulle klara   Det var nog bara sista dagarna som jag var så där sturig som jag kan bli ibland, och det berodde faktiskt inte på att jag var irriterad eller så, utan på att jag var lite ledsen, för nu när semestern tog slut var det ju ännu mer uppenbart vad jag _inte_ har...