hälsa är ibland ett dilemma. Folk frågar med en standardfras: "hur är det" - men väldigt få vill egentligen ha svar på den frågan. Det är mest nåt en säger. Om du svarar: "Jotack, lite förkyld men annars rullar det på" kan du få ett uppskattande leende men om du svarar: "Just nu mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vill gå hem och dö" är det förmodligen ingen som ler. Möjligtvis skrattar de lite överslätande och säger att de minsann vet hur det känns, de har också haft sådana dagar....och skyndar vidare till sitt eget.

För psykisk ohälsa är ju så oerhört mycket svårare att bemöta än fysisk - och tabubelagt därtill. Varför kan jag egentligen inte riktigt förstå, även om jag själv känner ett stort motstånd mot att prata/skriva om saken. Men det tabuet kan ju inte brytas, om ingen skriver om det, så here goes:

Om en vuxit upp som barn till en förälder som själv lider av psykisk ohälsa, och redan som riktigt liten fått lära sig att "inte störa" och att förälderns välmående ständigt måste gå före ditt eget så lär du dig tidigt att vara "duktig". Tyst och duktig, that is. Du växer upp och lär dig att sätta andra människor framför dig själv, att rycka in, finnas till och stötta upp. Att stå tillbaka och inte opponera dig när utlovade aktivteter ställs in, när löften bryts, när tystnad ersätter förklaringar. Att inte ifrågasätta och stå på dig, att inte hävda dina egna intressen och vilja.

Ett barn som lär sig det växer förmodligen upp till en vuxen som agerar på samma vis. En vuxen som ständigt prioriterar andra, på jobbet, i hemmet, på fritiden. Som ställer upp och är "fixaren", som finner sin tillfredsställelse i att vara behövd  - även om utomstående kan se det som att personen inte sällan blir utnyttjad. Personen ifråga lär sig snart att inte förvänta sig några tack, att inte begära avlösning ellerskifte av arbetsfördelning, att i stort sett låta sitt liv formas av sin omgivning. Det lär sig att alltid vara så positiv som möjligt, för det lönar sig ädå inte att protestera.

När du då levt större delen av ditt liv på det viset kan olika scenarion uppstå. Ett är att du fortsätter att framleva sitt liv på samma vis, för du kan och vet inget annat. Ett annat scenario är att du själv sakta men säkert börjar må sämre och sämre rent psykiskt. Kanske har pressen av att aldrig riktigt fullt ut kunnat bejaka dig själv och dina egna behov inneburit att du till slut känner sig så liten och värdelös att orken tagit slut. Kanske tar det sig uttryck på något annat sätt och kanske, kanske har du äntligen vågat börja fundera över varför du mår som du gör.

Kanske har du då kommit fram till - med hjälp av goda och kunniga vänner - att du inte bara lider av en övergående (men ändock slitsam) "höstdepp". Kanske inser du att den PMDS som du fått hjälp av andra vänner att diagnosticera får hjälp på traven av en underliggande problematik, eftersom den blir så omstörtande djup att den vissa månader hotar att omintetgöra hela din existens, trots att du i vissa perioder är så speedad att du vill göra ALLT NU! Känslolägena är i ytterkanten av bägge skalorna, allt eller inget! Kanske kan det vara så att du lider av dystymi, eller kanske cyklotymi?

Någon gång behöver du våga skaka av den där känslan av skam och tabu, och inse att även trots utbildningar, yrken och känslan av att befinna sig "på fel sida skrivbordet" så kan vem som helst drabbas, och att det är viktigt att söka hjälp.

* Personen i det här inlägget har avidentifierats och vill vara anonym