Telefonförsäljare.

Egentligen tror jag inte att jag skulle behöva säga så väldigt mycket mer - ni har säkert egna känslor för dem men here goes:

Jag har "nixxat" mitt telefonnummer så de enda som ringer till mig är företag där jag redan är kund. Idag ringde en gosse från det företag som levererar både tv och hemtelefon till mig och på sätt och vis även bredband. Jag är uppvuxen ihop med invandrare, har jobbat med flyktingar, har vänner från både lapphelvetets fjäll och Skånes platta vidder så det är ett understatement att säga att jag har lätt för att förstå dialekter och brytningar. Men denne gosse förstod jag ICKE!

Bara delvis på grund av hans uttal, minst lika mycket för att hans försäljarsvada rasslade på i 190 knyck och knappt gav utrymme för andningspsuser för honom och sylar i vädret för mig. Naturligtvis gick det hela ut på att han ville "hjälpa mig" - att sänka mina kostnader - men då jag inte på omedelbumsen kom ihåg vad jag betalar nu per månad och inte heller för vilken hastighet - och alldeles BESTÄMT avskyr att teckna avtal via intalade telefonformulär ville jag bromsa honom.

Det gick fanimig inte!

Jag har en bra svada men han ville bara inte höra när jag förklarade för honom att jag visst var intresserad av hans erbjudande - men att jag vill läsa mig till sådan här information innan jag bestämmer mig. Oerhört nedlåtande sa han då att han inte trodde att jag förstod - jag har ju 14 dagars ångerrätt! Sådant spelar ingen roll för mig - jag vill ändå vara säker på innan vad det är jag tecknar mig på och det KAN inte jag - min perceptionsförmåga för det har skadats i mina påkörningar så jag måstemåstemåste få läsa svart på vitt (eller rosa på svart) vad saker och ting handlar om innan jag är i närheten av att förstå det fullt ut.

Jag försökte förklara min ståndpunkt - men jag förstod att den sket han högaktningsfullt i så jag försökte avrunda samtalet med att säga att om jag inte kan få information på det sätt jag behöver är jag inte intresserad. Då drog han om igen igång snacket om att jag bara skulle tala in mina "ja" i formuläret och sen skulle han skicka alla papper jag kunde tänkas behöva.

Då blidde jag arg och sa: "Jag har lyssnat på dig, nu får du lyssna på mig - jag är INTE intresserad. Hej då" och medan jag förde luren mot klykan hörde jag hans nedlåtande röst tona bort: "Men Catten du förstår inteeeeeeeeee......."

är svåra för mig att ha, jag är bättre på matOvanor om man säger så - men idag sa den kloka Catten som bor djupt där inne i mig att två mackor till frukost och en blåbärsmuffins hos U i förmiddags + ett antal mer eller mindre kallnande glas thé inte var tillräckligt för att ta mig genom kvällen så därför skulle jag tillaga någonting....

Nåt jag inte gjort på ett bra tag:

men som jag har för mig att jag brukade gilla. Nu har jag klämt i mig en treäggsomelett och mår (ursäkta språket, Yasha och kastrullisen - mina rara emetofober) rena kräkset!!

Så, för första gången - åtminstone officiellt  - är jag överäggad!

Notera att jag stavade med ä - inte e.

Ha

Ha

Ha

Ha........

kan jag LÄTT leva med. U och jag pallrade oss ut för den dagliga (andra i raden) promenaden, fick sällskap av hennes väninna med en helprillig bordercollie. Hundarna lekte, kärringarna babblade, fåglarna kvittrade och RolleSop plockade skräp längs vägen - allt var frid och fröjd =)

Efter promenaden - jag ska ta med stegräknaren i fortsättningen så jag vet hur långt jag masat mig - parkerade vi i U:s vårvaknande trädgård, drack underbart kaffe från en sådana där magisk och svindyr maskin som maler och brygger en kopp kaffe i taget och bara gottade oss i solen i varsin

(bilden är stulen från www.lannamobler.se)

Hassegu så gott livet kan vara.......gott kaffe, trevligt sällskap, sol - bara en enda sak som fattades liksom men vissa måste ju jobba lite ibland har jag hört ;-)

Jupp, nu kommer de igen - de där dörrpinglarna.

Är det inte Jehovas så är det Hyresgästföreningen, eller nåt tv-kabelbolag som kör med uppsökande verksamhet....påskkärringar och nu idag dräller de små majblommeförsäljarna in..... och jag smyger, smyger som den plattfot jag är fram till det välsignade lilla kikhålet i dörren och konstaterar att nej, jag vill inte öppna. Jag vill inte öppna och säga "nej tack",  "tack men nej", "tack jag är inte intresserad" och känna deras besvikelse.

För jag är nu en gång skapt på det viset, jag borde ha levt på 30-talet och kunnat sätta upp en skylt på min dörr med texten "bettleri och dörrförsäljning undanbedes". Jag blir så ömhjärtad av att se dem nämligen så pass att jag skulle kunna göra slut på hela slanten för att glädja den lilla människan utanför och det har jag tyvärr inte budget för - så därför undviker jag istället helt att öppna och går till majbålet i år igen utan blomma på rockuppslaget.