Jafyfan vad skönt att det snart är semester!

Det känns som om vi alla just nu går och håller andan, eller snarare näsan just över vattenytan för att hålla ihop hela vägen fram till ledigheten infaller. Alla är trötta, och ovanligt många är också sjuka så här års, underliga förkylningar/virus som sätter sig i de mest obskyra kroppsdelar - och jag, jag får mer värk än vanligt. Sedan någon dryg månad tillbaka brinner hela kroppen, men eftersom jag vet att det inte finns någon bot för det är det bara att bita ihop - men se gald ut tänker jag banne mig inte göra   

Så, å ena sidan ska det bli alldeles underbart att få gå hem och vara ledig i hela sex veckor!

Å andra sidan känns det som om jag kliver rakt ut i ett svart hål - för VAD ska jag göra i sex veckor?

Jag har gjort slut med T = ingen Lilla Byn att åka till - eller ja, det skulle han ju inte säga nej till men det vore ju dumt liksom....

Jag har inga vänner att umgås med. Eller ja, jag har vänner men de har fullt upp med sina familjer/karlar. Fast jag har ju iofs singelvänner också men de bor inte här. Fast jag har ju iofs singelvänner som bor här men de hör aldrig av sig till mig.

Long story short: om jag vill umgås med någon i sommar kommer det att krävas en massiv insats med en hel del pusslande - från MIN sida - och det vet jag faktiskt inte om jag orkar. Det känns som om det är enklare att hänga på balkongen med en tunna vin under semestern, kanske återvänder jag då utvilad om än lite grinig till jobbet i augusti då   

Det händer så mycket hela tiden att jag inte riktigt orkar, och hinner skriva....eller ja, främst orkar. Min senaste superkraft verkar vara att somna i soffan framåt halv åtta, sova en halvtimme och sen vara halvt medvetslös, men inte sova-trött....värdelöst, I tell ya!

Men jag har kommit fram till en hel massa saker de här dagarna, saker som känns bra att ha konstaterat och som jag ska försöka ha med mig.

En sak som jag har haft svårt för i hela mitt liv är att hävda mig, att stå upp för mig själv och kräva min rätt och mitt värde. Råkade i ett dilemma med ena sonen och svärdottern på grund av det, då de hävdade en ståndpunkt som sonen i själva verket helt enkelt har ärvt av sin far - och något som faktiskt inte är sant. Några dagar senare var jag på bio med Ängelen och hennes vän och då bad jag upprepade gånger om ursäkt för mig själv varpå vännen ifrågasatte detta och jag fick tänka till. I söndags var jag på utflykt med andra sonen + familj och kände hur blodsockret sjönk i rasande takt, påtalade att jag behövde äta NU och fick omedelbart medhåll från sonen. Då insåg jag hur påverkad jag är av de dryga tjugo åren med Exet, år då han alltid pustade, stånkade och suckade över hur jobbig jag var som hade egna behov och önskemål - men hur självklart det är att jag faktiskt har dem!

Så i måndags när jag samlat tillräckligt mycket frustration, kränkthet och slutligen också mod gick jag till min tredje chef, den som är tilltänkt att bli min chef på halvtid efter semetern och påtalade det orimliga i att jag utför ett uppdrag och avlönas för ett annat, påvisade och jämförde med kollegor med samma uppdrag och helt andra lönenivåer osv. Hen blev uppriktigt fundersam över sakernas tillstånd och vi hade ett riktigt bra samtal, samt att hen lovade att titta närmare på det här. Det dröjde inte länge innan hen hörde av sig med ett förslag som jag nu har lagt ett motbud på och så får vi se var det slutar.....

Samt att i tisdags när LilleFar och jag åkte på utflykt med T, som kaxigt lovade att bjuda på fika men stod utan kontanter när det var dags att betala, så erbjöd jag mig inte att lösa det trots att jag faktiskt hade tillräckligt med cash - åker du långt ut på vischan KAN du inte räkna med att personer som är närmare Döden än 80 har vare sig kortläsare eller swish hemma på gården...för jag vägrar att curla vuxna människor, jag tänker göra så lite emotional labour som möjligt framöver. Nu står jag upp för mig själv och så får andra stå upp för sig själva!

Utom LilleFar. Morsan, som ju alltid har varit mest intresserad av sig själv, har blivit mer och mer udda ju äldre hon har blivit och i bilen på väg hem lyfte jag saken - och det visar sig tyvärr att jag har rätt i min upplevelse att hon har blivit rejält förvirrad, och även aggressiv och fruktansvärt elak. Något som vi alltför skrämmande väl  känner igen från mormors eskalerande demens. Frågan är "bara" - hur kan vi ta tag i det här? Har du tips så får du mer än gärna komma med dem!