Du vet att jag har sagt det förut, och jag säger det igen: det finns inga mellanting, inget "lagom" i mitt liv.

Antingen är det dött, dött, dödkött -eller händer allt på en enda dag. Jag har ju försökt lägga upp min semester så att det ska bli en hälsosam blandning mellan aktivitet och återhämtning, väl medveten om vilket strot, ja nästan enormt behov jag har av just återhämtning efter denna underligt turbulenta vår och försommar...

Så idag hade jag plan på att träffa en vän, äta lunch och ha en stunds trevligt samspråk - och så blev det också, men innan jag åkte iväg såg jag på IG att min svärdotter lagt upp en bild på nyligen hemkomna pälsbebisen och skrivit att han var sjuk - varpå jag skrev till StoreSon och frågade vad som frlades, men inte fick svar. Dock fick jag det någon timme efter min hemkonst, och svaret var så oroande att jag trots min grava telefonfobi måste ringa upp för att fråga mer.  Det visar sig att den lille fått något som heter "juvenil cellulit" - något som jag aldrig ens hört talas om tidigare, en sjukdom som bara drabbar valpar, som ingen vet hur och varför den uppstår och som tydligen i värsta fall, om den upptäcks för sent, eller inte behandlas, kan vara dödlig   

Som tur väl är så hade sonen reagerat på flera symptom och sökt veterinär som snabbt satte in behandling, men som inte heller skrädde orden utan helt sonika tyckte att de skulle lämna tillbaka valpen till uppfödaren - vilket för min son var helt otänkbart - det är ju en familjemedlem! Så större delen av min kväll tillbringade jag med son och tröttsjuk, men påbättrande valp. Vi hade riktigt trevligt trots oron, medicinerade vovve och lagade middag och käkade ihop, pratade träning och alla möjliga livets (o)viktigheter.

På väg hem framåt 22-tiden kom jag till en av LillaStadens mest trafikerade rondeller och såg en för tidpunkten ganska ovanlig anhopning av bilar, och upptäckte till min förskräckelse att det kryssade en person mellan dem, mitt ute i vägen. När hen kom närmare såg jag att hen var barfota och för kvällen oerhört tunnklädd, och att hen verkade frånvarande - kanske påverkad eller på annat sätt förvirrad så jag vevade ned rutan och frågade om hen behövde skjuts någonstans, eller någon annan slags hjälp.

Tyvärr fick jag inget svar, personen gick vidare med alldeles tom blick och när hen passerade såg jag att både armar och ben var fulla av tunna, täta, vita ärr.... På grund av trafiken var jag tvungen att köra vidare medan tankarna rusade i mitt huvud - vad skulle jag göra? Skulle jag göra något alls? Var det mitt ansvar? Kunde jag låta bli att göra något? Och snabbt kom jag fram till att jag kanske inte kunde göra mer personligen än vad jag redan gjort, men inte heller lämna en människa i det läget så jag valde att ringa 112. Jag kopplades snabbt vidare till polisen, berättade vad jag sett och upplevt, fick lämna signalement och var oerhört glad över min egen lokalkännedom om namn på vägar och rondeller eftersom polisen jag pratade med satt i Malmö och inte alls kände till LillaStaden utan fick kolla på karta för att veta vad jag pratade om. Sist av allt frågade han om mitt tfnnummer och förnamn, ifall de hade fler frågor.

Stresspåslaget var vid det laget uppe på ungefär 2000 x det vanliga och när jag väl landade hemma i min soffa var jag så uppe i varv att jag kände mig......lös i konturerna? Försökte andas i fyrkant, tänka positiva tankar och allt sånt där annat som en får lära sig att göra för att hantera saker men det här var över hanterbart, alla tankar bara rusade kring huruvida polisen skulle hitta hen, hur hen mådde, hur hen hamnat där, vad som eventuellt skulle kunna hända om hen inte hittades osv osv. Tack och lov ringde ett okänt nummer bara ca 7-10 minuter senare (minuter som kändes som eoner) och mot all min vana svarade jag och det var  - som jag förutsatte - polisen som ringde för att berätta att de hittat och tagit hand om personen.

Lättnaden i att hen, åtminstone för tillfället var trygg! Jag kan ju tänka tusen tankar om hens mående baserat på de där mängderna av tunna vita ärr, fundera på vad som händer nu, vad som hänt tidigare och vad som kommer att hända sen. Och också den där självrättfärdiga känslan av godhet, att jag faktiskt gjorde något för någon annan - att jag brydde mig och inte enbart körde vidare. Den måste jag bearbeta - men just nu tänker jag att jag hoppas att någon annan skulle göra detsamma, om det var mitt barn som kom gående så där....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...