...to the summer....*nynnar på en gammal låt*

Med två (eller fyra, bereonde på hur en ser det) dagar kvar av semestern så känns det som om jag behöver sammanfatta den, även om jag skrivit ungefär samma sak redan tidigare.

Det är egentligen inte så mycket att sammanfatta - jag har inte varit någonstans, gjort någonting eller sett något. Typ.

Och visst låter det bittert?

Jag är nog lite bitter. Och samtidigt helt klar över att jag KUNDE ha gjort saker - om inte om.

Det första "om":et är: om jag hade haft någon att göra saker med. T var iofs här några dagar men det framgick med all önskvärd tydlighet att han fortfarande är lika ointresserad av att utflykta. Eller ja, han följde ju som vanligt med på den utflykt jag föreslog men för honom är det tillräckligt att vara hemma.

Det andra "om":et är: om jag hade haft en bil jag vågade lita på. Då hade jag nog faktiskt roadtrippat lite, till och med ensam. Men hur mycket jag än gillar Escrutten så kvarstår faktum - hen är över 20 år gammal, och även om hen fixade besiktningen så avser den säkerhetsdetaljer, inte drift. Och - som jag överraskande och dyrt upptäckte i vintras - hen har inte ens ett reservdäck.

Det tredje "om":et handlar om en inte alltför god ekonomi. Jag har en fast och stadig inkomst - men den räcker inte till att köpa det resande jag kanske skulle vilja ha.

Det fjärde "om":et handlar såklart om min kroniska smärtproblematik, och därmed min bristande ork. För i fantasin tänkter jag att om jag hade en annan bil så skulle jag kunna sova i den och spara lite pengar på det sättet - men i verkligheten har jag ont efter varje natt i min egen säng, och har svårt att få till mitt ätande/energiintag med fri tillgång till mataffärer, samt kylskåp och spis i mitt eget hem. Vad händer om jag vaknar i bilen en dag och inte klarar av att fortsätta köra?

Så, mitt i all bitterhet över en händelselös sommar (som faktiskt inte alls har varit helt händelselös) känner jag ändå att det kanske var en sådan här semester jag behövde - för trots all low-key så känner jag mig inte ett dugg utvilad och återhämtad, och ser inte alls fram emot att börja jobba på måndag. Det kanske är en inte helt ovanlig känsla för de flesta, vad vet jag - jag har ju inte haft semester så många gånger trots min vördnadsvärda ålder   

Men det finns ingen återvändo, på måndag gäller det, och sen är det full fart ända fram till jul. Angst.