Det hände sig att min moster är "hemma" från Amurrkatt (dit hon flyttade -68) och bor hos mina föräldrar - och att jag då, trots att jag inte har någon relation alls till henne, eftersom vi träffats ca 10 gånger under mina 50 år, skulle göra släktplikt och hälsa på. Vi har ju just ingenting att prata om, men det behövdes inte för min oerhört positiva och trevliga (ja, det var ironi) mamma stod för snacket mest hela tiden - eller ska jag säga att hon stod för spydigheterna? Det ligger något rätt absurt i att höra sin 78-åriga mamma styra och ställa med sin 71-åriga lillasyster, ifrågasätta hennes förmåga att röra ihop en köttbullssmet, klaga på hur lite (och fel) hon äter, bildligt talat klappa henne på huvudet för att hon kunde (hand)diska efter lunch och så vidare.....men ja, det var en lördag i mitt liv och att den aldrig kommer åter är väl snarast att betrakta som en välsignelse?

På jobbet hände det sig så att jag idag fick veta att det för andra gången på kort tid glider in en person med samma utbildning som jag och får en position som jag aldrig skulle kunna få, eftersom jag inte har rätt kontakter, är eftergivlig nog och eftersom den aldrig blir utlyst. En annan sak var att en person med en helt annan utbildning än jag tilldelades ett uppdrag baserat på "lång erfarenhet" - en erfarenhet som jag har mycket längre av och dessutom är utbildad inom. Men, jag har ju ingen kuk och jag spelar inte hockey såatteh.... Nej, jag vet att jag är körd hos min ledning, jag kommer aldrig att "klättra" på mitt jobb, aldrig att komma ikapp i lönestegen och att jag fortsätter att binda ris för min egen rygg, gång på gång på gång när jag är "besvärlig". Det får vara så.

Mer privat hände det sig så att jag med beklagande konstaterade till T att _vi_  (har varit och) är dåliga på att kommunicera med varandra och fick en explosion tillbaka i ansiktet. Kontentan av det hela var att jag tydligen konstant har klagat på allt han gör och därmed fullständigt förstört hans självkänsla. Synd att han självplågat sig så och hållit kvar vid mig i alla dessa sju år? Nå, nästa dag kom ett nytt sms där han sa att det inte kändes bra efteråt och att han bad om ursäkt OM han hade uttryckt sig dumt. En riktig AndersBorg/Lamotte/Birro/allakränktamän - ursäkt alltså. De ber inte om ursäkt FÖR ATT DE har sagt och gjort...nej, de ber om ursäkt OM VI har uppfattat det de sa/gjorde som något dumt. Det är alltså inte orden/handlingen i sig som är det felaktiga - det är hur mottagaren uppfattar det....så det tänker jag faktiskt inte ens svara på - vad finns det ens att säga liksom.

Och så hände det sig att jag utflyktade med en vän, och träffade på en före detta kollega som jag umgåtts lite med i sommar - den kollega som har bytt jobb ytterligare en gång och hintat om att där skulle finnas en öppning till mig under hösten....men som nu var rent förtvivlad över att nya jobbet inte alls var som det förespeglats hen utan något helt annat - så helt annat att hen redan nu efter tre veckor börjat att se sig om efter något annat och definitivt avrådde mig från att söka mig till den verksamheten. Ouch, det har liksom varit min livlina, att det skulle uppstå en vakans som jag skulle kunna söka...nåja, better safe than sorry, jag vill ju verkligen inte gå från pest till kolera, ur askan i elden och allt sånt där. Men trist, både för hen och mig - och vi hade redan börjat hoppas på, och se fram emot att få samarbeta igen.

Och stressen fortsätter - i morse vaknade jag vid 03.30 Eller "vaknade" är fel ord, det var som att jag SPARKADES ut ur sömnen med ett rejält KA-BLAAAAM och så var jag tvärvaken! En dröm såklart, det var något med en stor vacker vit (Tinker?)häst och den gick sönder - det var då jag slungades ut i vakenhet. Sen somnade jag faktiskt om farmåt en halvtimme innan klockan skulle ringa, och drömde någon ny olycka - vaknade med en så stark känsla av att jag måste ringa någon för att höra hens röst och förvissa mig om att hen levde, men kunde inte komma ihåg vem det var? Så jag har varit dödstrött sedan 14-tiden, men mitt sista sömntåg passerade tydligen ostannande förbi under tidig kväll så det missade jag - därför sitter jag här alldeles för vaken med tanke på att jag sovit drygt fyra timmar inatt, och om jag somnar typ NU och sover tills klockan ringer så blir det sex timmar och det är egentligen _alldeles_ för kort tid för att jag ska bli utvilad.

Vilket osökt för mig in på att jag måste köpa en ny kudde - kanske för jag sova bätttre då?