har det varit en sådan där sällsynt jävla skitdag igen - och jag vet egentligen inte riktigt varför?

Igår kväll var jag hemma hos StoreSon och sambo och fick träffa nyaste familjemedlemmen, den fluffigaste korvvalp jag någonsin puffat på, en sån där fyrkantstjock bebis med ett ben i varje hörna, ett mirakel som de ville visa upp och dela glädjen över med mig! Vår relation har ju varit allt annat än prblemfri sedan skilsmässan, dvs i över tio år, dvs hela hans vuxna liv men när vi väl träffas så är det faktiskt alltid BRA och det är det jag lever på. 

I förmiddags träffade jag en kollega och vi gick först en lång promenad och sen åt vi lunch - och hela tiden hade vi riktigt BRA samtal, sådana där som innehåller lite mer än väder, vind och senaste modet (missförstå mig rätt, kläder och väder är också viktigt men....tja) och det var så himla trevligt att vi hade riktigt svårt att slita oss från varandra trots att hon redan hade blivit uppringd en gång av barnet och en gång av maken med förfrågan om när hon skulle komma hem.....

Sen cyklade jag vidare hem till Ängelen, klappade katter och pratade struntviktigheter en stund innan vi tog en liten promenad för att titta på vart hon och kombon ska flytta om bara 14 dagar, typ ett stenkast från mitt hem! Sen gick jag hem och käkade och så KABOOOOOM! kom den där värdelösa känslan igen.

Tro mig, jag är väl medveten om hur privilegierad jag är som har möjlighet att ta hela sex veckors semester, och som faktiskt har ett jobb att ta semester ifrån - jag har ju den andra erfarenheten också liksom...men idag kom den där nästan paniska känslan av att "bara" ha 1½ veckas semester kvar och känna att "jag har ju inte GJOOOOOOOOOORT nånting" och när de tankarna väl hade börjat snurra så fanns det pltsligt ingen hejd, för vad är det för mening att ha så fint på balkongen, med blommor, belysning och annat pynt när jag aldrig har någon att visa upp min fina balkong för? Och så vidare, med typ allt jag äger och har, och själv sätter värde på.

Samtidigt så satt ju såklart den där lilla förnuftiga tomten på min axel och talade lugnande till mig, och sa allt det där som jag vet - att det jag gör, det gör jag för MIN skull, för att JAG mår väl av det och för att JAG vill ha, och har bestämt själv att jag vill - men förnuftets röst är inte riktigt lika hög som känslorösten, inte när den drar igång på full volym iallafall....och naturligtvis sammanföll ju denna svacka med en extremtopp för "alla andra" på sociala media. Nu har jag andats i fyrkant ett tag och lugnat ned mig - men helt ärligt kan jag säga att det inte är helt utan ångest som jag tänker på att jobbet börjar igen den 13/8. Phew.....