Jag vet inte om det är något inbyggt hos oss människor, det här med att söka sympati. I de allra flesta finns den empatiska förmågan även om den variera från individ till individ, och den är ofta spontan och...typ opåkallad, dvs du känner det även om ingen efterfrågar det. Men att aktivt söka sympati, jag vet inte - gör vi det generellt sett medvetet?

Mitt ex var även på så sätt en ganska speciell person, vi kunde prata om saker som hänt och på något underligt sätt, oavsett vem vi ursprungligen börjat tala om, så hamnade vi väldigt ofta i att något liknande, fast naturligtvis mycket värre, hade hänt honom. Ni vet, lite som den här sketchen med HasseåTage:

https

Men det var på nåt sätt okej, det blev en grej som både han och jag (oftast) kunde raljera kring och skämta om. Fast jag tycker mig uppleva det även från andra medMÄNniskor, inte sällan helt opåkallat, eller kanske som nån slags försvar?

Jag vet inte, men om jag berättar om hur min bil har krånglat - och då menar jag VERKLIGEN krånglat - så blir det ju lite underligt att istället för att få tillbaka nåt i stil med "shit vad jobbigt för dig, har det löst sig nu?" får ett "ja, min bil har också krånglat". Jaha, här skiftar vi fokus, snabbt som ögat - visst, det är kanske mer synd om dig då, jag ska inte klaga mer.

Eller om jag säger att jag inte mår bra, inte har ork och hoppas på ett empatiskt stöd, kanske ett inkännande "jag förstår att du har det tungt" men istället får veta att "ja jag för min del är psykiskt nedbruten"...ja då blir iallafall jag lite fundersam....och visst är det synd om människan, det sa redan Strindberg på sin tid - men trots att han var klart uttalad misogynist så betonade han ju faktiskt inte MÄN?

Det är ju inte så att jag begär att få betalda gråterskor som ledsagar mig genom min vardag, jag vill inte ha en elegi skriven till mig, men en uppriktigt menad klapp på axeln som stöd vore verkligen välkommet. Att som omedelbar respons få veta att nån annan _minsann_ har det värre får ju knappast mig att må bättre. Det går nämligen inte att jämföra elände, var och en har fullt upp och nog av sitt eget. Min sticka i fingret kan plåga mig minst lika mycket som någon annans cancer - det handlar om vår inställning och personlighet.

Därmed inte sagt att jag inte är medveten om hur oerhört privilegierad jag är, i mångt och mycket (speciellt materiellt och ekonomiskt) men som Beatles så riktigt sjöng: "Can't buy me love" och jag är fullständigt övertygad om att det gäller "happiness" också. Det påstås att författaren Francoise Sagan ska ha sagt att hon hellre grät i en Jaguar än på en buss - men jag föredrar att inte gråta alls, jag vill hellre ha empati, omtanke, medkänsla, tröst....