Det vill säga: "Jag tänker - alltså finns jag!"

Och det är ju bra - att tänka, vill säga. Jag har ibland fått höra - och då själv också tänkt - att jag "tänker för mycket". Frågan är om en verkligen KAN tänka för mycket? (Tänka för lite vet jag absolut att det finns de som kan) Alltså, ja troligtvis kan en ju tillbringa hela sina dagar i destruktivt grubbleri, men när det gäller tänkande i avsikt att komma fram till något - finns det då något "för mycket"?

Det jag tänker på nu, och har gjort ett tag, är ju frågan om mitt framtida boende. Jag försöker definitivt vara positiv, se framåt och tänka konstruktivt, men det är verkligen inte enbart enkelt. Så funderandet lär ju fortskrida - men en sak har jag absolut och definitivt kommit fram till: jag ska inte bo ensam/kvar här nästa vinter.

En annan sak jag funderat en del över är talesättet "distance makes the heart grow fonder".

Förmodligen innebär det att det är något fel på mitt hjärta. Det slår ju iofs som det ska och det är väl det tydligaste tecknet på att det åtminstone inte är något livshotande fel men för övrigt vet jag inte....för mig gäller nog - åtminstone känns det så just nu -  det omvända: ju mer distans, ju mindre kontakt desto mer självklart och naturligt att lägga bakom sig och gå vidare. Därmed inte sagt att det är bra, och en fungerande lösning. Å andra sidan vet jag inte om det finns någon "fungerande lösning" på de där sakerna jag går omkring och funderar på. Inte någon som kan passa alla inblandade verkar det som...vilket osökt får mig att tänka på ett annat talesätt: "it takes two to tango" - men hur gör en om den andra dansar quickstep istället?