TACK till alla er som fortsätter att kika in, trots att inläggen kommer alltmer sällan och de som kommer får mig att fundera över om det här har blivit en "gnälla-över-jobbet"blogg :(

För det är så det känns.

Inte för att det inte händer en hel del trevliga saker i mitt liv: Älskot har lagt in nytt köksgolv i mitt lilla hus, bästa E bjöd på lutfisk förra helgen, idag har jag fikat hos likabästa A, nästa helg tar jag långhelg och åker till Älskot, siste februari ska jag åka på ett seminarium i Malmö som jag verkligen ser fram emot och i helgen ska vi fira när MuskelSonen fyller 21.

21.

Hassegu liksom. Och han är ändå inte äldst av ungarna! Tar jag en närmare titt på mig själv inser jag att i år har jag lika långt till femma nolla som till fyra nolla. Fast skillnaden är ju att fyra nolla kommer jag aldrig mer att komma i närheten av... Åldersnoja har jag aldrig lidit av, ingen 30-årskris och ingen 40-årskris trots att det fanns de som trodde att min skilsmässa (som råkade sammanfalla med året för fyra nolla) berodde på det. Men nu...nu börjar det faktiskt kännas lite kymigt?

Och där återkommer jag till "gnälla-på-jobbet", för även om jag trivs där och (ytterligare en trevlig sak som jag inte nämnt) det verkar vara klart med att jag både får förlängd och utökad tjänst där till nästa läsår så....ja, vi kan väl helt enkelt säga att det är inte ett jobb jag ser att jag vill finnas kvar på fram till pensionen. Fast med Freddans nya utspel så vet man ju förstås inte riktigt när man ska/kan gå i pension? Men alltså...pushing fifty och (kanske) i beråd att få mitt livs tredje tillsvidareanställning...på ett jobb som jag inte riktgit vet om jag vill ha. Men vad ska jag då göra istället?

Missförstå mig rätt, överlag är det ett underbart jobb och det boostar självkänslan något helt enormt att jag dels är den som en av våra svåraste autister klarar av att faktiskt jobba med, och dels den som alltid kan hantera den mest rigida DS-grabben. Men det är ju inte så att bara för att det faktiskt funkar så är det en kakbit för mig. Det kostar en hel del energi också.

Den här hösten och vintern har jag inte haft så mycket energi och det har gått ut över mina nära och kära. Älskot får anpassa sig oerhört mycket efter mitt humör, GymnastSonen och MuskelSonen hör inte mycket ifrån sin mamma. Vännerna träffar jag när de tar mig i nackskinnet. LilleFar och morsan...ja de kommer tyvärr längst ut på undantaget. Den som får/tar mest uppmärksamhet är naturligtvis Ängelen eftersom hon fortfarande bor under mitt tak men även den uppmärksamheten blir alltsomoftast rätt splittrad. Det är inte sådan jag vill vara.

Jag vill vara en närvarande och engagerad människa, som finns till för mina nära och kära. Som ger minst lika mycket som jag tar - men så är det inte för tillfället. Vad som är åldern, vad som är årstiden och vad som är jobbet har jag i nuläget inte den blekaste aning om - än mindre vad jag ska göra åt det. Men snart är det åtminstone vår, och med våren kommer förhoppningsvis mera ork. Det kommer iallafall garanterat mera lov- och klämdagar och även om de också innebär arbetsdagar för mig på min semestertjänst så innebär de åtminstone elvfritt arbete. Med den tanken kommer också funderingen: om det är så jag känner, ska jag verkligen arbeta med elever då?

*känner mig som världens sämsta pedagog*