meddelandena här i "Rampljuset" annonserar en bloggare att "h*n alltid tänker på andra först".

Jag tänker att en absolut kan ha den läggningen att en sätter andra före sig själv, "andra" i bemärkelsen sina barn, sin familj, sina arbetskamrater...men inte vem som helst väl? Det kan verkligen vara illa nog att alltid stå tillbaka för andras önskningar och behov och jag tror - ärligt talat - inte att det fins många som gör det och mår odelat bra av det. Men att sätta ALLA i hela världen framför sig själv - det måste ju bara vara ett talesätt?

För om du verkligen gjorde det...då skulle du ju skänka varenda slant till välgörande ändamål, inte äga mer än trasorna på kroppen och själv tigga ihop till nästa mål mat....och sedan skänka bort det? Och då alltså dö ganska så omedelbart - och det i sig anser jag personligen vara väldigt själviskt, för då sätter ju din egen generositet högre än dina närmastes behov av att få ha dig kvar i livet?

Ja, jag är litefilosofiskt lagd så här på kvällskvisten - vissa dagar har jag lite svårare att förstå mig på mänskligheten....

Men när jag läste det där meddelandet kom jag att reflektera kring en gammal fundering som poppar upp lite då och då i min hjärna:

Finns det någon HELT osjälvisk handling - vad anser du?