Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på att skylla på - åldern, hösten, den omfattande operationen, arbetssituationen.....

Men jag är KONSTANT trött.

Inte trött som i "jag tar en fem-minutare på soffan" utan trött som i "jag vill inte göra någonting alls, varken idag eller imorgon eller någon annan dag". Men så funkar det ju inte - jag måste ju faktiskt göra nåt varje dag liksom.

Jag skojade med Älskot i helgen om att han nog botat mig från min obotliga rastlöshet och en liten gnutta sanning ligger det förmodligen i det - för visst är det bra mycket trevligare att ligga runtslingrad i soffan och kolla på film än att tex skura badrummet. Det skitiga badrummet finns ju (tyvärr) kvar även efter att han har åkt hem liksom.....men numera är problemet det att det skitiga badrummet i allra värsta fall finns kvar även nästa gång han kommer hit och det är ju varken speciellt kul, snyggt eller hygieniskt.

Jag har aldrig lidit av hypokondri (den biten har min morsa framgångsrikt skött om för hela familjen i alla mina 44 år) men nu börjar jag undra. Häromdagen berättade Älskot att han och kollegan J varit och handikappanpassat hos en relativt ung man som drabbats av den fruktansvärda sjukdomen ALS och plötsligt fick jag en intensiv vetskap om varför min vänstra hand har stickningar och ibland domnar bort. När jag tänker på min ständigt överhängande trötthet blir jag bitvis övertygad om att det är ME (Myalgic Encephalomyelitis  - kroniskt trötthetssyndrom) jag lider av.

När jag googlade på ALS så insåg jag tack och lov att jag inte har några andra symptom än det ovan nämnda, men Vårdguiden upplyste mig vänligast om att jag definitivt kunde ha ME - det finns för mycket som stämmer. Nån större bot, typ mirakelmedicin finns det dock inte - det väsentligaste verkar vara att se till att man får vila, och att man håller sig aktiv så att inte musklerna förtvinar (!) på grund av för lite rörelse.

Nån risk muskelförtvining tror jag dock inte föreligger hos mig - igår på Idrottspasset hade vi först stafett och jag (som enda deltagande vuxen, av fem möjliga) sprang inte mindre än 10 sträckor som även innehöll diverse övningar, som armhävningar, slalomlöpning, hopprepshoppning och balansgång. Därefter spelade vi innebandy och tja....vad jag kan säga om min insats där är att jag i efterhand fick kritik av ett par kollegor för att jag inte lät ungarna spela mer utan "tog över". Mitt enda försvar är att jag tror att man gör dem en bjärntjänst om man låter dem vinna - även intellektuellt handikappade ungdomar behöver förstå att livet inte är rättvist....fast de om några vet väl kanske redan det? Jag ska försöka bättra mig!

Så någon akut risk för muskelförtvining föreligger förodligen inte - men trött är jag fortfarande....