För visst är det så - att bloggen får man använda till att "ventilera" (dvs gnälla) i?

Innan terminsavslutningen fick vi i arbetslaget veta att vi skulle få en ny kollega - och inte vilken kollega som helst utan en MAN! Men inte vilken man som helst....utan en som flyttat från arbetsplats till arbetsplats men som aldrig "hittat rätt". Jo, så hette det. Men när vi började förhöra oss på de arbetsplatser han tidigare varit på fick vi snart bilden av en man som.....tja, ska man säga det snällt så ska man nog säga "körde sitt eget race".

Denne man tyckte arbetsledningen nu alltså att det kändes lämpligt att placera i en gymnasieklass på särskolan, med en (o)salig blandning av ungdomar med alla sorters diagnoser. Ungdomar i särskilt behov av lyhörda och empatiska vuxna omkring sig. Ungdomar vars föräldrar kämpat i motvind i många år för sina ungars rättigheter. Ungdomar som liksom alla andra ungdomar känner av hormonsvallet men som i olikhet med "normalstörda" ungdomar inte på något sätt kan förstå och relatera till vad det är som händer i deras kroppar och knoppar.

Hos oss trillade han in på terminens första dag - helt utan att ha varit och hälsat på och presenterat sig, helt utan att ha läst på någonting om vilka ungdomar han skulle jobba med, helt utan att ha en aning om vilka diagnoser som finns representerade och vem som diagnosticerats med vad. Hos oss trillar han alltså in och...tja, för att säga det på ett snällt sätt: "kör sitt eget race."

Att han ser sig själv som Guds gåva till mäns- och kvinnskligheten framgick redan första dagen, att han tycker att lärare är snäppet under Gud och elevassistenter kanppt höjda över leran i svinstian har vi förstått och jag personligen kan leva med det - dysfunktionella översittare har jag handskats med tidigare, men att han behandlar våra elever som något (ja, "något", knappt mänskligt) som inte förtjänar hans uppmärksamhet - det har jag jävligt fruktansvärt svårt att acceptera.

Fredagar arbetar han (tack och lov) inte på vårt program men flera gånger under dagen har jag av personal på skolan fått frågor och även små berättelser angående honom. På måndag ska han ha föräldramöte med en av våra mest stridbara mammor, en mamma som känner till hans vandring från jobb till jobb och även vet vad som ligger bakom.

Inte underligt att jag fått tillbringa två dagar i horisontalläge med migränen från helvetet, orolig sömn interfolierad av drömmar fyllda av samtal (läs: högljutt aggressiva diskussioner) med föräldrar och att jag nu, så här på fredag eftermiddag drar en lättnadens suck över att det ÄNTLIGEN är helg.

På måndag är det en annan dag.....