känner jag mig allt...och  - på mammors (föräldrars?) vis -  bitvis maktlös.

Ängelen åkte till pojkvännen i torsdags eftermiddag f.v.b till Finlad, en utbytesresa med klassen och hon ska stanna borta till söndag. Trots rätt omfattande planering och trots att hon faktiskt gärna ville åka blev det en hel massa tårar inför avresan. Efter kompromissen om att få åka till pojkvännen några dagar innan, mot HELIGT löfte att inte banga på avresedagen gav hon sig iväg.

Igår ringde hon hem, från Göta Kanal, för att berätta att so far var allting bra. I morse fick jag sms att de anlänt till Finland.  I eftermiddags ringde hon hem, pratade i två minuter och började sedan gråta. Killen som hon och vännerna S och D bor hos är alls inte social, han hade dumpat dem hos en av de finska kamraterna och sedan gått iväg till andra kompisar med uppmaningen till dem att "ring när ni vill hem".

Det är inte mycket en mamma i Sverige kan göra åt det - även om jag vill så det värker. Och ja, jag vet att hon är gammal nog, att hon kan klara det osv osv osv...men icke desto mindre är hon min minsting, min bäbis och det är SVÅRT att släppa taget. Speciellt när det varit "hon och jag mot världen" utan stöttning, eller ens intresse, från pappan/Exet så länge....men hon överlever, liksom jag kommer att göra.

Dessutom åkte Älskot med jobbet till Ungern tidigt i fredagsmorse bland annat för att titta på VM-kvalmatchen och den gick ju...sådär! Jag gläds med honom att få ha suttit där på Ferenc Puskasstadion och allt annat han och de andra har hittat på men det är nog sant som det sägs; att längtan växer med avståndet. Avståndet och det faktum att vi inte har kunnat pratas vid varenda dag som vi gjort nu i dryga två år (med två eller tre undantag) har gjort mig sjuuuuukt längtig efter honom. Men inatt kommer han hem, äntligen får jag höra hans röst igen!

Sen ska jag "bara" överleva resten av veckan innan vi får ses igen. Kan det bli fredag snart, tack!