Ja, jag lyckades ju - tack vare Ängelens benägna bistånd vad gäller arbetsinsats och lille H:s godvilja som arbetsledare - skaka fram en veckas semester. En HEL vecka!!!

Den har varit sjukt bra. Främst för att jag fick spendera den med Älskot. Vi har varken tokaktiverat oss eller varit totalavkopplade utan haft en bra blandning - men det allra bästa har ändå varit det att få vara tillsammans. Vi är det alldeles för lite nämligen tycker jag.....det blir ju så i distansförhållanden och helgerna blir sjukt korta när man måste lägga ett par timmar i restid i varje riktning och så dessutom ska den som åker ifrån försöka hinna med en del av de där "hemmamåstena" innan det är måndag morgon och jobbaredags igen....

En gång i tiden dvs i singelskapets begynnelse tyckte jag att särboskap måste vara himmelriket - det bästa av allting liksom. En älskling att träffa när man ville det och så ett eget boende där man i frid och ro kunde odla sina egna olater ostört. Jag är inte så säker på det längre ska jag ärligt säga - idag när Älskot åkt hem efter 8 dagars intensiv närvaro så känns det som om det absolut enda rätta är att alltid få ha det så.

Sen är det ju "bara" det där praktiska liksom, med ungar, jobb, vänner, boende. Tja - det vill säga allt det som är resten av livet........