Usch vad en vecka går fort - speciellt när jag jobbar och vet att Älskot sitter hemma hos mig och har semester....speciellt när jag kommer hem så toktrött från jobbet att jag inte ens tål att någon petar på mig....speciellt när jag inser att det förmodligen är jag och ungefär sju personer till i hela Sverige som jobbar och jag har MASSOR av saker som jag skulle vilja styra upp och ta tag i under de här futtiga veckorna på sommarjobbet - för det är ju inte enbart så att jag vet och gläds åt att folk vet att det är just jag som kommer och styr upp, det ökar ju milt sagt pressen på mig, och prestationsågrenen....

Men det var inte det vi skulle prata om idag.

Idag skulle vi prata om vänskap. Vänskap är vackert, men jag förstår mig inte riktigt på folks förhållande till termen alla gånger?

Är det vänskap att själv prioritera att åka land och rike kring på t.ex kurser och utbildningar, lära känna en massa nya människor...och sedan missunna sina "gamla" vänner att träffa andra vänner?

Är det vänskap att bortse från sitt eget bristande engagemang i vänskapen och hänvisa den fallerande kontakten enbart till motpartens förmodade ointresse?

Är det vänskap att sitta och baktala en vän man haft i många år inför folk man knappt känner, att ljudligt lufta sina åsikter om "vännens" sätt att vara och agera, att trycka på att ens åsikt är den odiskutabla sanningen: att vännen faktiskt ÄR sådan trots att de man envist försöker trycka sin åsikt i halsen på alls inte upplevt detsamma?

Jag vet att jag har en vän som lovar runt och håller tunt. Det har jag sagt till ett litet fåtal människor som det vederbör. För övrigt har jag inga som helst behov av att prata skit om dem som jag kallar mina vänner och som jag av egen fri vilja väljer att umgås med - för tyckte jag så illa om folk som det verkar att en del andra gör så är det väl inga man vill kalla vänner eller bry sig om att träffa?

Men mycket kan man tydligen säga och göra, både under alkoholens inflytande och i skuldfördelningens mer eller mindre heliga namn?