Under de senaste månaderna har jag börjat fundera mer och mer omkring det här med stereotypa könsroller...Jag har väl alltid i vuxen ålder betraktat mig som hyfsat medveten, mina söner har lekt med dockor, min dotter med bilar, de har inte varit klädda i könsnormativa färger/tryck, jag har utfört både "manliga" och "kvinnliga" sysslor i hemmet, Älskot får både diska och städa när han är här ;-) osv osv.

Men så har jag börjat läsa bloggar. Inte bloggar av "rabiata manshatande lesbiska feminister" som vissa tror att alla som vill utplåna känsrollerna är, utan ganska så vanliga kvinnor som är TRÖTTA på att bli behandlade utifrån sin könstillhörighet och (i de flesta fall) som vill  ge sina egna barn en annan möjlighet att bli "bedömda"  - nämligen som människor. Alltid intressant läsning och ofta med en humoristisk touch, jag kan känna igen mig och jag kan få nya tankar.

Så häromdagen vet jag inte vad som hände, om glasögonen helt plötsligt halkade på plats eller om det där tänket nu äntligen blev internaliserat men vart jag än tittade på den där Fejsbucken så såg jag status efter status som på alla möjliga sätt kämpade för att konservera de unkna könsrollstankarna. Det var "Om du gör ditten ...om du gör datten..om du gör si...om du gör så...så vet du att du är en tjeje - kopiera och sätt på din status". Det var bilder på den förmodade kvinnliga respektive manliga hjärna där sex upptog 90% av mannens hjärna, tillsammans med öl och fotboll och mindre än 1% procent av kvinnans, som däremot var fullt fokuserad på shopping. Det var inbjudningar till "tjejkvällar" med modevisningar, sminktips och nagelexperter och "grabbkvällar" med dj-skola, skejtuppvisning och darttävling.

Det var "roliga" historier om vilket bakverk som reducerar kvinnans sexlust med 90% (bröllopstårtan) och mycket, mycket, mycket mera....och det tråkigaste av allt var väl ändå tjejernas/kvinnornas sätt att respondera på detta. Med förtjusning. Hur ska vi någonsin kunna tro att vi kan få till lika lön för lika arbete om vi själva ständigt sätter oss i en särställning?

Ett strålande exempel på hur vi kvinnor förminskar oss själva har jag i min närhet (och nu kommer det här förmodligen att se ut som ett rasistiskt inlägg men det är det INTE, men det faktum att mannen är den han är ger kanske extra tyngd åt berättelsen).

Kvinnan - vi kan kalla henne Anna - är en stark och kompetent kvinna. Hon har levt ensam i sitt hus i flera år efter en skilsmässa, hon har själv fixat med de praktiska arbeten som behövt utföras på huset - tapetserat, rensat avlopp, skottat snö, målat både in- och utvändigt. Trots en ganska (typiskt) låg kvinnolön har hon försörjt sig och två hemmavarande ungdomar och även bistått en äldre dotter då hon blivit ensamstående mamma. Ungarna är uppfostrade till att hugga i hemma och göra det som behövs för att göra vardagen dräglig för dem alla.

Så träffar hon en man. En ganska mycket yngre man från ett annat land. Hon blir upp över öronen förälskad, trots att hon tidigare varit ganska hård med vem hon släppt så tätt in på livet. Hon har alltid kunnat säga ifrån om hon har ansett sig illa eller orättvist behandlad och likt Grynet inte "tagit någon skit". Men med den här mannen är det "annorlunda". Jag frågar ut henne ganska nyfiket, dels för att han är så mycket yngre, och dels för att han kommer från en annan både kultur och religion än vad vi gör.

Hon berättar att han älskar henne, att han inte bryr sig om kraven hemifrån på att han ska gifta sig med en släkting som är av samma religion som han. Att han inte är traditionellt uppfostrad utan tycker att man ska dela på hushållsgöromålen. Hans religion är inget problem, han är inte speciellt troende. Så flyttar han in hos henne...för det är ju "mest praktiskt så, vi älskar ju varandra och vill vara tillsammans jämt". Men eftersom han ännu inte har fått något uppehållstillstånd så har han ingen inkomst mer än lite futtigt socialbidrag och då kan han ju tyvärr inte bidra till budgeten, och vaddå förresten, det är ju HENNES hus där hon bor med sina barn så hon ska ju ändå betala lånen!!??

Samma sak med maten, hon och hennes barn ska ju ändå äta så vad spelar det för roll att hon alltid är den som betalar maten, en portion mer eller mindre gör väl inget? Att hon kommer hem utschasad efter en lång arbetsadag och finner att ingenting alls är gjort hemma är också okej, "Hihihi, de jag bor med kan ju inte koka ett ägg ens en gång och jag vill ju att de ska få riktig mat i magen så då är det bättre att jag lagar än att vi lever på mackor". När det så är dags för fastemånad för mannen ifråga så går hon mer än gärna ut i köket efter mörkrets inbrott och lagar lite extra mat, för "det är ju inte så lätt, har man fastat hela dagen så ORKAR man ju inte ställa sig vid spisen!"

I samma anda förändras nu livet för hennes ungdomar - från att ha varit fullt kompetenta förvandlas de till dagdrivare. När de ser hur mamma utan att tveka drar lasset utan hjälp från den (till synes) vuxne man hon lever ihop med ifrågasätter de - på ungdomars självklara vis - varför de, som inte ens är vuxna, ska behöva göra något när inte han gör det. Hon ger dem - med viss tvekan - rätt för hur ska hon nu helt plötsligt kunna begära att hennes stilige man ska sköta hushållet - han som har så mycket att göra med att träffa handläggare och strida för sitt uppehållstillstånd, och med att träffa sina landsmän för att prata om det forna hemlandet och hur bra allting var där, och ibland också om hur man ska kunna organisera en kamp för att förbättra läget där.

En dag när min väninna kommer hem berättar mannen att han varit i kontakt med sin släkt, mamma och pappa lever kvar och nu ställs kravet på att han ska åka hem och gifta sig. Släkten måste leva vidare, han måste ha en ung fru som kan ge honom många barn. Min väninna skrattar åt detta och förväntar sig att han ska säga att "men det bryr jag mig inte om, det är VI nu" - men det gör han inte. Han föreslår att hon ska låna honom pengar så att han kan åka till det mer fredliga grannlandet, träffa sin kusin där, gifta sig med henne, skynda sig att befrukta henne och sen åka tillbaka till Sverige och den äkta kärleken,

Hon gråter i två dagar - ända tills hans försäkringar om att han visst älskar henne tränger igenom, det där med äktenskapet är något han bara måste göra för sina föräldrars skull, hon vill väl inte att han ska vara en otacksam son - för tänk om hennes barn hade lönat henne så illa - hur hade det känts? Då säljer hon sin bil, den bil hon stretat och gnetat för att få ihop pengar till, den bil hon egentligen så väl behöver för att slippa åka kollektivt och förlänga sina arbetsdagar med ett par timmar. Hon säljer sin bil och han säger att han köper flygbiljetter, tur och retur så att hon säkert ska veta vilken dag hennes älskade kommer tillbaka. På flygplatsen berättar han det han "råkat" glömma att säga tidigare: Eftersom han inte har uppehållstillstånd är det inte säkert att han kan komma tillbaka så lätt som han tidigare sagt.

Kanske kan det dröja över ett halvår, det är det här med transitländer och Sveriges rigida byråkrati som gör det svårt för dem att återförenas, inte alls hans vilja - hade det varit enbart hans vilja det hade hängt på så hade han varit tillbaka igår! Det MÅSTE hon tro på! Naturligtvis gör hon det...och hennes själsfrände åker iväg med ett flygplan i solnedgången och kvar står en kvinna som sålde både sin självständighet och sin bil för kärlekens skull...

Mig veterligen är han inte tillbaka ännu, och Anna åker fortfarande kollektivt till sitt jobb på andra sidan stan. Numera pratar hon inte med mig längre - jag gissar att hon är rädd att jag ska säga "vad var det jag sa?". Helt sant så har jag TÄNKT det, men därifrån till att säga det är steget långt. Jag är ganska så säker på att Anna själv vet exakt vilka misstag hon har gjort - om inte annat så märker hon det varje morgon när hon stiger upp en timme tidigare för att sätta sig på pendeln, och varje dag när hon kommer hem och hittar otvättade kläder på golvet, diskhon full med smutsig disk och ett plundrat kylskåp.

Jag vill aldrig bli som Anna igen, därför re-postar jag inga könsrollskonserverande statusar på min Facebook. Ni vet "det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål".....

 

Veronica

25 november 2011 12:45

Jag är tyvärr inte förvånad, det händer tyvärr hela tiden. Jag är däremot ledsen och bedrövad. Hur kan det bli så här?!?

Det är märkligt att vi är så beroende av att vara älskade av andra att vi förlorar kärleken och respekten till oss själva för en chans att få bekräftelse.

Det gör mig förbannad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...