försummat er igen, kära bloggläsare.

Det blir ju så ibland när verkligheten tränger sig fram, med sjuuupervassa armbågar och pockar på uppmärksamhet. Fastän jag inte varit på utlandssemester, eller startat upp en butik, eller ens gått med i en sketen bokklubb så har jag inte hunnit blogga. Fast...om jag gjort något av ovanstående så hade det kanske känts lite mer angeläget att just blogga?

för är det inte så det är, om vi ska ha handen på hjärtat - att man gärna vill ha nåt lite extra att skriva om? Den där vardagslunken då allt går sin gilla gång är ju inte så spännande för andra att läsa om tänker vi. "Det händer ju inget i mitt liv" liksom.... Men det är ju det det gör, jämt och ständigt, för det är ju just det som är livet, de där små "obetydliga" händelserna!?

Det blev faktiskt lite extra klart för mig i morse när en av mina "bussdamer" frågade mig hur helgen hade varit. Den har varit trevlig, ganska intensiv för att vara en av mina helger och ändå inte fylld med märkvärdigheter. Jag hade besök av Snyggot Å på fredagen, sen kom Älskot, på lördagen besökte vi hans favvobutik och på kvällen kom min kollega T med sin familj och vi åt gott och pratade massor. I söndags åkte Älskot och jag till Lillefar och morsan, spenderade dagen där och sen åkte vi var och en hem till sig och så var helgen slut. Trevligt som sagt, men inget spektakulärt.

"Bussadamen" som frågade kontrade å sin sida med en fullspäckad helg då hon och maken åkt med vänner till Helsingborg, åkt över till Helsingör, vidare med tåg därifrån till Köpenhamn, de hade shoppat och bott på hotel och hygget sig nåt alldeles oerhört. I det läget stack avundsjukans gröna spöke upp sitt ansikte - för jag gör ju faktiskt aldrig något sådant...men avundsjukan bleknade ganska snabbt när den tredje av oss "bussdamer" berättade om sin helg: hon hade varit hemma och varit kattvakt åt sin son. Punkt.

Och där och då slog det mig (igen): det är så livet är - olika för oss alla. Det blir inte bättre för att man sitter och grämer sig över allt man inte kan göra, snarare tvärtom. Just nu, just här ser mitt liv ut som det gör och om jag inte gillar det läget så kommer jag aldrig att försonas med det faktum att det är så här det är. Jag måste göra det jag kan och vill och har möjlighet att göra och låta andra leva de liv de kan och vill och har möjlighet att leva utan att känna att det ena eller andra är "bättre" eller "sämre".

Det tror jag är receptet på ett gott liv: att vara tillfreds.