är jag nog av födsel och ohejdad vana - född i en Byhåla och uppvuxen i en annan, inflyttad till StoraStaden som ung tonåring och utflyttad till ytterligare en Byhåla som ung nybliven mamma. Som nyskild tänkte jag söka mig in till StoraStaden igen men hamnade i en fjärde Byhåla...och nu är jag tillbaka i den där mina barn växte upp.

Jag kommer visst ingen annanstans - men om jag rannsakar mig själv så är jag inte ens helt säker på att jag vill det? Visst kan jag lockas av bättre kommunikationer, större kultur och nöjesutbud, närhet till (mat)butiker och träningsmöjligheter. Men så kommer jag på att hur man än bor i en stad så bor man så nära andra människor och det...nej, det har jag verkligen inget behov av! Åtminstone inte nu, när jag är så nästan klaustrofobiskt nära människor hela dagarna i mitt jobb, då är det en lisa att komma hem till huset i odlingslandskapet och slippa både se och höra folk.

Fast idag var Husvärden här. Äntligen. Han är vanligtvis en man jag inte har något större behov av, han pendlar mellan filosofiska om än något kortsynt utläggningar om tillståndet i världen, interfolierat med liderliga kommentarer. Någon större retorisk förmåga besitter han icke.....men idag var han som sagt efterlängtad eftersom han tömde min källare på vatten. Detta gjorde han genom att lyfta av locket på avloppscisternen just utanför min altan. Där arbetade han (enligt egen utsago) i flera timmar med att få loss ett stopp.

För si, vattnet som har stått 20 cm högt i min källare bestod icke enbart av regn och dagvatten från dräneringen runt huset utan även av sådant som man plägar att spola ned i toaletten :( Inte underligt att jag upplevt vissa odörer i mitt hem! Tyvärr gick det inte riktigt så som han hade tänkt sig, för när han fått loss proppen i röret till cisternen tänkte han sig att meddelst högtryckstvätt spola rent resten. Så blev det icke.

Högtryckstvätten skvätte väl mest runt "resten" och ut rann det icke. Imorgon återkommer han med skyffel. Åh vad jag är glad att jag HYR mitt boende och med varm hand kan överlåta sådana sysslor åt husägaren!

Men det var ju inte det jag skulle förtälja om i denna kulna fredagskväll utan istället resonera lite kring det här med att vara en notorisk Byhålebo. Jag har aldrig farit illa av det, men när jag såg den här bilden:

så kände jag utan tvekan igen fenomenet. Intressant nog gjorde en av mina bekanta på Facebook också det och för att vara fullständigt ärlig så...är hon faktiskt en av dem som ofta ser till att bygga flaxande hönor av fjädrar. Därmed inte sagt att jag inte gillar skvaller, tvärtom! Jag skvallrar gärna om vem som träffat en ny man, vem som fått barn, vem som köpt hus, vem som fått ett nytt jobb och jag berättar ibland också saker som jag de facto VET är sant, även om det kanske inte alltid är till 100% positivt. Men jag bidrar aldrigaldrigaldrig med illvilliga spekulationer och halvkvädna antydningar. Samma sak om mig själv: så länge det som pratas om mig är sant så bryr jag mig faktiskt inte ett spår, roar det folk vad jag gör med mitt lilla liv så varsågod, be my guest!

När jag kom ny till den här Byhålan så var det i egenskap av företagare, jag köpte in mig i en handelsträdgård och belv iom det en "offentlig person" och naturigtvis pratades det. Ett litet fåtal hade ryggrad nog att själva fråga mig vem jag var, var jag kom ifrån och varför i HELA FRIDENS DAGAR jag bosatt mig just i Byhåla. Jag svarade villigt, om än inte alltid glatt, på frågorna - för jag ansåg då och anser än i dag att det är bättre att jag som VET hur det ligger till berättar det jag känner att jag vill lämna ut, än att rykten och halvsanningar florerar. Men det blev ju inte bra det heller, för en människa som pratar på det viset om sig själv måste det ju vara nåt fel på.......

Byhålebo - på gott och ont!